"Att jaga är ett sätt att leva"

Det är knäpptyst sånär som på ljudet från militärplan som då och då dundrar förbi. Nysnön ligger som puder över granskogen och det är vindstilla.

Karolina Wahlberg kämpar med att få i gång elden. Mamma Eva Lilja har laddat upp med korv och ägg. Och kaffe givetvis.

– Det är det bästa, att sitta och prata och dricka kaffe mellan passen, säger Karolina.

Annars gillar hon inte att sitta still. Det där med långa tysta pass är inte hennes grej. Då är det roligare att gå med hundarna.

Hon är 23 år gammal och har hängt med på jakt så länge hon kan minnas, sedan innan hon kunde gå. Hela familjen jagar och med halva släkten i Värmland föll det sig naturligt att tillbringa dagarna i skogen och vänta på Älgen.

– Som liten älskade jag att vara i slakthuset och titta på när de tog hand om allt kött.

Karolina och Eva arrenderar 75 hektar mark strax utanför Tving. De är ute så mycket som möjligt och alltid med någon av de tre jakthundarna som älskar de långa dagarna ute på jaktmarkerna.

Den här tiden på året jagar de mest vildsvin, räv och hare. Och letar efter den älgkalv som de har licens för att skjuta februari ut. Men den är skygg och hittills har de bara sett spår av djuret. Om Karolina lyckas skjuta den blir det hennes första älg.

– Egentligen är själva skjutandet en väldigt liten del av jakten. Det går åt mycket tid till viltvård och att sätta ut foder och saltstenar till djuren.

Karolina tog jägarexamen som 15-åring och har tävlat i skytte. Att fler kvinnor börjar intressera sig för jakt är ingenting som varken hon eller Eva märker av.

– Många blir ju nyfikna och frågar en del, men steget till att själv ta examen verkar vara långt.

Nätverket JAQT i Blekinge anordnar regelbundet aktiviteter som riktar sig till kvinnor. Kontakter är viktigt och det är få som börja jaga utan att ha en naturlig ingång. Fördomarna om jägare är fortfarande många.

– Jag tror att många har en felaktig bild av jakt. Jag brukar faktiskt inte berätta för folk att jag är jägare, i alla fall inte i början. Det är svårt att få folk att förstå att jakt handlar om så mycket mer än att bara skjuta.

Ett tag funderade Karolina på att utbilda sig till yrkesjägare.

– Men det kanske inte är lika kul om jag har mitt fritidsintresse som jobb, funderar hon.

Det knakar lite överallt i skogen och hunden Chiefen står med nosen i luften, ständigt på helspänn. Han verkar ha fått korn på något men tyvärr på fel sida markgränsen. Han får dock nöja sig med att vänta på eventuella eftersök då det för tillfället är förbjudet att släppa hund efter älg.

I dag blev det inget tillfälle att skjuta, men de fick se en älgtjur på nära håll.

– Han bara låg där, kanske 80 meter bort. Det är en speciell känsla att vara så nära de graciösa djuren. Jag är jättenöjd, säger Karolina.

Karolinas bästa (?) jakthistoria:

Jag brukar aldrig ge mig ut ensam, men en dag i höstas så bestämde jag mig för att göra det. Jag hade laddat upp med fika och såg fram emot en heldag i skogen.

Väl uppe i jakttornet insåg jag på att jag hade glömt skotten. Det var jättepinsamt, tänk om någon skulle fråga om jag sett något och undra varför jag inte sköt?

Men jag satt kvar hela dagen, det tar ju ändå en timme att köra dit.

Sen köpte jag en verktygslåda där jag förvarar allt som jag behöver.