Krig mot Comic Sans

Människan är märklig. Trots krig och miljöförstöring väljer vi ofta att ägna oss åt småsaker. Fast det kanske är just engagemanget i det lilla som gör att vi också orkar ta tag i det stora. Jag vet inte. Jag är ingen psykolog. Det känns bara som att jag behöver perspektiv för att kunna förstå motståndet mot typsnittet Comic Sans.

"Jag tror inte att det finns ett enda typsnitt som är mer föraktat. Det signalerar en insmickrande vaghet. En påklistrad vänlighet. En överlägsen ton av övertydlighet", skrev Jessika Gedin i ett försök att analysera irritationen i Språktidningen 2010.

Vincent Connare skapade typsnittet för Microsoft 1995. Tanken med den enkla, handstilsliknande typografin var att nya datoranvändare och barn skulle känna sig bekväma vid tangentbordet. Vincent Connare kunde nog inte drömma om att han konstruerade vad som skulle bli ett av världens populäraste typsnitt.

Jag slår vad om att du, även om du inte känner igen namnet, har sett det på anslagstavlan på Konsum (Charmig etta uthyres), på lappen från fritids (På torsdag ska barnen på utflykt) eller reklamutskicket från nystartade bilverkstaden (Gratis spolarvätska vid första vid första besöket).

Det används av allt från skolbarn till regeringar. Och det bidrar väl till att motreaktionen inom designvärlden blivit så stark. Kritikerna menar att Comic Sans utgör själva sinnebilden för smaklöshet. Vincent Connare är efterlyst på nätet för brottet dålig design.

Motståndsrörelsen startade 1999, med målet att utplåna den ”lättjefulla typografin”.

På Ban Comic Sans hemsida uppmanas folk att resa sig i uppror mot denna "ondskefulla typografiska okunnighet". Man säljer t-shirts, muggar och nyckelringar för att sprida budskapet om nolltolerans.

En orsak till vreden hos typografiska förståsigpåare är att typsnittet används där det inte hör hemma. Typexemplet är begravningsbyråns fakturor, som, menar man, lika gärna kunde varit en pratbubbla i en serietidning.

Folket har inte alltid samma smak som proffsen.