Tidslinje: Greklands väg in i krisen

2009:

Greklands S-regering under Giorgos Papandreou meddelar att landets statsskuld är dubbelt stor som man tidigare antagit.

2010:

Statsskulden, stora underskott i statsbudgeten och stigande räntor gör det svårt för grekiska staten att låna pengar. Grekland får som första euroland krisstöd hos EU och Internationella valutafonden (IMF), men långivarna ställer krav: Statens utgifter för bland annat löner och pensioner måste minska, staten ska dra in pengar genom privatiseringar och skatteintäkterna ökas.

2011-2012:

Nytt räddningspaket. Privata långivare i euroländerna går med på att skriva av en del av Greklands skulder.

2014:

Greklands siffror vänder uppåt och staten kan åter försöka ta upp lån på kapitalmarknaden.

2015:

25 januari: Svångremströtta greker röstar fram vänsterpartiet Syriza, som lovar att omförhandla villkoren för krispaketen med statens internationella långivare och bland annat skydda pensionerna. Arbetslösheten har ökat, lönerna har fallit och bruttonationalprodukten har minskat med en fjärdedel.

20 februari: Greklands regering och långivarna enas om att förlänga nödlån till sista juni.

24 juni: För femte gången på åtta dagar bistår Europeiska centralbanken (ECB) grekiska banker med pengar.

26 juni: Långivarna erbjuder fem månaders förlängning av krislån, men vill se ett avtal före sista juni, då Grekland måste göra en stor återbetalning till IMF.

27 juni: Premiärminister Alexis Tsipras utlyser folkomröstning den 5 juli om långivarnas förslag.

28 juni: Bankerna beordras hålla stängt i en vecka. Uttag ur bankomater begränsas till 60 euro per dag. Turister undantas.

30 juni: Grekland missar återbetalning till IMF. Euroländernas föreslagna räddningsplan löper ut; förhandlingarna mellan Grekland och långivarna avbryts .

3 juli: Euroländernas krisfond EFSF - en av Greklands stora fordringsägare - deklarerar att Grekland inte kan betala sina skulder.

5 juli: Folkomröstning.

TT