Skönsjungande "citygrodor" mer attraktiva

Grodor som framlever sina liv i städer utvecklar mer komplexa parningsläten, jämfört med sina skogslevande kusiner.

Den slutsatsen drar forskare vid bland annat Vrije Universiteit i Nederländerna efter att ha studerat en liten sydamerikansk groda (Engystomops pustulosus) och dess leverne i skogen och i närliggande byar och städer längs Panamakanalen i Centralamerika.

Hannar av denna grodart lockar till sig honor med ett läte som bäst kan beskrivas som ett vinande ljud, följt av tre snabba kväkanden. Och det visar sig, skriver forskarna i Nature Ecology and Evolution, att "citygrodorna" har mer komplexa och varierade parningsläten, jämfört med sina artfränder i skogen. Dessutom kväker de betydligt oftare och mer ihärdigt.

Hög kostnad

Efter att ha spelat upp dessa olika läten för ett antal honor i ett laboratorium råder inga tvivel. Två tredjedelar av honorna föredrog stadsgrodornas kväkanden, framför de lite mer torftiga och lågmälda ljud som de skogslevande grodhannarna gav ifrån sig.

Orsaken, skriver forskarna, är logisk.

Lantliga ljud

Forskarnas teori är att de skogslevande grodorna inte har "råd" med mer pråliga läten, eftersom de i så fall riskerar livhanken. I stan, däremot, är antalet rovdjur färre, vilket har gynnat mer komplicerade ljud, något honorna uppskattar. Evolutionen har alltså gynnat de grodor i städerna med anlag för dessa läten, medan den missgynnar de grodor som försöker sig på samma sak i skogen.

För att testa denna idé undersökte forskarna vad som händer med lätena om man flyttar stadsgrodor till skogen och skogsgrodor till staden.

Det visade sig att de urbana grodorna hade förmåga att lägga band på sig i skogen. Deras läten blev enklare och inte lika ihärdiga som tidigare, samtidigt som skogsgrodorna inte lyckades förvandla sitt kväkande när de hamnade i en storstadsmiljö. De lät fortfarande som om de var från landet.

TT