Ny bok om gula filmen som var röd

Klas Gustafson är Sveriges utan jämförelse flitigaste biograf (så kallas den som skriver biografier) inom 1960- och 70-talets nöjes- och kulturvärld. Monica Zetterlund, Beppe Wolgers, Tage Danielsson, Cornelis Vreeswijk och Gösta Ekman är några svenska ikoner som har blivit ingående beskrivna de senaste 15 åren.

En roadmovie?

Hans senaste bok handlar lika mycket om en företeelse som om människor - Vilgot Sjömans film "Jag är nyfiken - en film i gult" som hade premiär hösten 1967 och som kom att spela en inte oväsentlig roll i den politiska debatten som vid tidpunkten höll på att fullständigt ändra karaktär. I dag skulle den kanske kunna kallas för en roadmovie där huvudpersonen, teatereleven Lena, spelad av en ung Lena Nyman, tar för sig sexuellt och vaknar upp politiskt.

Få svenska biograffilmer, om ens någon, hade före "Jag är nyfiken gul" haft ett så uttalat vänsterperspektiv. Lena ställde kritiska frågor till alla hon mötte om klasskillnaderna i 1960-talets Sverige, frågor som inte alltid togs väl emot inom delar av arbetarrörelsen som yvdes över att folkhemsbygget höll på att fullbordas. Filmen innehåller också flera scener där helnakna Lena Nyman och Börje Ahlstedt ligger med varandra. Det gör de bland annat utanför Slottet och det gör de klättrande i Rumskullaeken i Vimmerby som blev en turistattraktion efter filmen.

Sex och politik

Några tidningar och skribenter försökte sätta skandalstämpel på filmen, men det bet inte riktigt. Självklart var det en del som upprördes över nakenscenerna, men många menar i dag att det var sexscenerna i kombination med det klara vänsterbudskapet som retade svenskarna. Ska den placeras på den politiska kartan så blir det någonstans till vänster om socialdemokratins mitt. Den stigande stjärnan Olof Palme (han blev partiledare två år senare) intervjuas i filmen i det numera berömda radhuset i Vällingby.

"Jag är nyfiken gul" fick på det stora hela bra recensioner och många påpekade att formen var nyskapande. Antalet biobesökare brukar sällan användas som mått på en films kvalité, men det är värt att notera att 1,2 miljoner svenskar såg filmen på bio och den gjorde också succé i USA där den användes i striden mot den amerikanska censuren.

Politisk oskuld

Att Klas Gustafson kunnat ge en heltäckande beskrivning av filmarbetet beror till stor del på att både Vilgot Sjöman och Lena Nyman var flitiga dagboksskrivare. Båda beskriver sig som politiska noviser när inspelningarna börjar, men det är ingen tvekan om att Lena Nyman hade en väl utvecklad politiskt instinkt och hittade snabbt en hemvist på vänsterkanten. Hon växte upp tillsammans med sin ensamstående och lågavlönade mamma i en etta i Stockholm och mycket av hennes roll i filmen togs från verkligheten.

"Man är med om när Lena och jag tappar vår politiska oskuld. Det sker mitt framför åskådarens ögon", skrev Vilgot Sjöman, som också medverkar i filmen.

Surt efterspel

Det blev ett surt efterspel för filmens huvudpersoner. Lena Nyman och Börje Ahlstedt var i decennier förbannade för att de fått dåligt betalt i förhållande till filmens framgång. Nyman utsattes också för infama påhopp, främst från den blivande akademiledamoten Artur Lundkvist och kulturkritikern Nils Beyer, för att hennes nakna kropp såg "ointelligent" ut. Hon fick varken stöd av Vilgot Sjöman eller filmbolaget efter de påhoppen.

Vilgot Sjöman fick aldrig den uppskattning han hade hoppats på från vänsterrörelserna. Tvärtom blev han av maoistiska Clarté anklagad för att vara en folkfiende som sprang socialdemokratins ärenden, lika usel som den främsta måltavlan Olof Palme. "Krossa USA-imperialismen och dess bihang: Olof och Vilgot", var ett av många slagord.

TT