TT-Feature

Filmrecension: The disaster artist

TT-Feature Artikeln publicerades

Filmer om filminspelningar är alltid kul - särskilt om det går åt skogen. När James Franco skildrar skapandet av världens bästa sämsta film lägger han sig på rätt sida mobbningsgränsen och lyckas tälja lite humorguld. Uttrycket "kultfilm" missbrukas ofta.(TT)

Uttrycket "kultfilm" missbrukas ofta. Till och med i Nationalencyklopedin påpekas att begreppet har urvattnats på senare år.

Men en film som verkligen förtjänat sitt epitet är Tommy Wiseaus "The room" (2003). Den har kallats för den sämsta filmen som någonsin gjorts och handlar om, tja, det är lite oklart. För den hugade finns klipp ur filmen på Youtube som avslöjar en nästan magiskt tondöv dialog, ologisk klippning och ett helhetsintryck som är milt sagt löjeväckande.

Men "The room" har mot alla odds blivit just en kultklassiker, som trots att den initialt brutalsågades fortfarande visas för utsålda hus runt om i världen.

"The disaster artist" skildrar hur den kultförklarade filmen kom till. Historien utspelas ur den unge, blyge Gregs synvinkel. Han imponeras av den orädde Tommy på en teaterlektion och så småningom bestämmer sig duon för att bege sig till Los Angeles för en karriär inom showbiz. Eftersom Tommy har ett överraskande välfyllt bankkonto bestämmer de sig snart för att göra en egen film.

Detta är givetvis upptakten till en bra story, speciellt för alla som älskar metafilmsupplevelser. James Franco, som både regisserar och välmaskerad spelar huvudrollen, verkar tillhöra den skaran och i "The disaster artist" lyckas han som bäst i just bakom kulisserna-skildringen, där filmteamet med stigande frustration får dras med den excentriske, känslofyllde Tommy Wiseaus nycker.

Inledningsvis känns "The disaster artist" lite som att stå utanför och glo in på en maskerad där de coola humorkungarna i Hollywood (Franco, Seth Rogen och Judd Apatow) garvar läppen av sig när de skildrar hur Tommy försöker följa sina drömmar.

Tommy identifierar sig med en helylleamerikansk hjälte, trots sin framtoning som vampyrliknande Borat-figur med svåra artikulationsproblem. Men ambitionen är högre än att bjussa på taskiga skämt. Och även om filmen inte riktigt lyckas skapa en verklig människa av honom så är den stundtals enormt kul och ställer sig i slutändan tydligt på den udda och ack så jobbige Tommys sida.