Filmrecension: Huset vid havet

Det är mycket som känns välbekant med "Huset vid havet". Inte bara för att detta är Robert Guédiguians hemmaplan och för att han har återförenat många av sina favoriter, däribland hustrun Ariane Ascaride, i rollerna som invånarna i den lilla, sömniga bukten.

Där lever man enkelt, i ett starkt mentalt motstånd mot de kommersiella, nyrika krafter som verkar vilja radera all form av autenticitet vid kuststräckan. Gamla tiders solidaritet och enkelhet är bristvaror och inte minst de tre syskonen verkar lida av själslig nöd i detta nya tidevarv.

Själva grundbulten i storyn, en pappa som ligger för döden och barnen som återvänder hem känns också som en välbekant ingrediens i ett familjedrama och varför inte?

Det kan vara underbart att få frossa i spruckna relationer, vemodiga betraktelser över tiden som passerat och att glädjas åt små soliga chanser till försoning eller nostalgiska återblickar.

I "Huset vid havet" blir det förstås också mycket av den varan, inklusive en scen som visar hur man fångar bläckfisk med fötterna. Här finns också en tragisk händelse med ett omkommet barn som trasat sönder familjen 20 år tidigare.

Men trots fina förutsättningar och charmiga skådespelare lyckas inte Robert Guédiguian få till något riktigt flyt i sin berättelse, som framstår som halvknådad.

En direkt jobbig del av filmen berör den forcerade kärlekshistorien mellan dottern i familjen, den firade skådepelaren Angèle och den betydligt yngre fiskaren Benjamin. Han visar sig vara en fransk motsvarighet till den tröttsamma amerikanska indiefilmsklichén "manic pixie dreamgirl", fast en garçon då.

Filmen är också ganska stillastående i mitten men tar fart lagom till slutet, då några flyktingbarn pressas in i historien. Deras närvaro är en välkommen potential till verkligt drama men det blir inte så mycket av det eftersom filmtiden då i princip är slut.

TT