Filmrecension: Happy end

När filmskapare av Michael Hanekes rang får in en fullträff, som med den förvånansvärt vackra, innerliga kärleksskildringen "Amour" (2012), är det en nästan lika intressant upplevelse att ta del av reaktionerna som av filmen. Som just med "Amour", i ett Cannes där horder av filmkritiker, alldeles rusiga efter den första visningen, lyfte sig själva i håret för att försöka matcha det mästerliga filminnehållet i sina texter.

När det i våras så var dags för Haneke att visa upp "Happy end" i Cannes var förväntningarna höga men när eftertexterna rullade var stämningen milt besviken, även om meningarna också var delade.

I "Happy end" återkommer ett par av rollfigurerna från "Amour" (spelade av Isabelle Huppert och Jean-Louis Trintignant) men den intima stämningen som överraskade så, är som bortblåst. .

Handlingen utspelas i Calais och i fokus står en borgerlig familj som driver ett framgångsrikt byggföretag. Änklingen Georges lever med sin dotter Anne, som styr företaget, läkarsonen Thomas och hans familj. Till klanen ansluter Thomas 13-åriga dotter Eve från ett tidigare äktenskap när hennes mamma försökt ta livet av sig.

Givetvis är alla olyckiga och familjedynamiken allt annat än harmonisk. Nivån på dysfunktionen är så enorm att den nästan är komisk, förmodligen medvetet skruvat av Haneke. Bäst i filmen är slutscenen, som liksom ringar in hans filmskapande mycket ironiskt (med tanke på filmens titel) och träffande: empatilöst barn tar upp telefonen och filmar ett självmordsförsök.

Som vanligt med Haneke är det upp till oss i publiken att både ställa frågorna och hitta svaren. Och om man känner för en självspäkande historia om en självcentrerad överklassfamilj i ett välmående Europa, så är det inte bortkastad tid men ändå ett av Hanekes vagaste och minst engagerande pussel.

TT