Filmrecension: Guardians of the galaxy vol. 2

Den första "Guardians of the galaxy" visade sig vara en oväntat skojig nytändning av ett extra charmigt Marvel-gäng. Vi har Star-Lord som är en dansant jordbo, det gröna krigaresset Gamora, Rocket, en tvärilsk tvättbjörn, den hämndsökande jätten Drax samt det intergalaktiska tja, trädet Groot. Alla befriande kul i en superhjältevåg som fortfarande 2014 var ganska gravallvarlig.

Succén var snabbt ett faktum, hos både kritiker och publiken, och nu är det dags för uppföljare nummer två (trean ligger i planeringsfasen). Men om ettan var en oväntad Björn Skifs-ooga-chaka-macka rätt i discokulan är tvåan mer gitarr-kontemplativ, som Cat Stevens "Father and son". På många plan är den kanske rentav bättre. Men tyvärr minst 45 minuter för lång.

Den här gången är det dags att gräva i Star Lord/Peter Quills (Chris Pratt) bakgrund. Vem är han egentligen och vilka var hans föräldrar när han blev till i Missouri i början av 1980-talet? Efter flera galna rymdfärder och överjordiska attacker hamnar han och gänget på en mystisk planet där han upptäcker nya sidor av sig själv.

Vänner av freudianska teorier har en hel del att gräva i här. För oss andra räcker det med att närmast pavlovskt spontanreagera på att någon dyker upp och säger: "I am your father" till hjälten.

Flera familjeband hinner utsättas för prövningar innan eftertexterna börjar rulla (och sitt nu kvar för de obligatoriska extrabonusarna) och de är alla var för sig ganska starka storysar. Men koncentrationen fladdrar snabbt när olika stridssekvenser blir utdragna i rymdlik oändlighet. Det kan inga snygga effekter och blandbandshits i världen släta över.

Men "Guardians"-gänget har en stark grundkemi. Bäst denna gång är lille baby-Groot, kvisten som överlevde Groot i den första filmen. Han är inte den klipskaste men garanterat den gulligaste medlemmen av superhjälteuniversum.

I slutet dyker också en nästan revolutionerande tankegång upp. I dessa fantasy- och sci-fi-inspirerade tider där magiska krafter tycks ligga och slumra i var och varannan protagonist slår "Guardians" faktiskt ett slag för att det räcker att vara en helt vanlig människa, precis som alla andra.

TT