Filmrecension: Atomic blonde

Regissören David Leitch är ena halvan bakom "John Wick". Den pastischartade filmserien som uppdaterat Hong Kong-action för 10-talet genom att förvandla Keanu Reeves till världens dödligaste yrkesmördare. "Atomic blonde" är en liknande godispåse för fans av estetiserat ultravåld, men med en lyxigare atmosfär och stöpt i formen av en spionthriller.

Baserad på serieromanen "The coldest city" är lejonparten av handlingen förlagd till ett serietidningsaktigt Berlin 1989, där neonskyltarna utgör de enda ljuskällorna och "99 Luftballons" är det huvudsakliga soundtracket.

Berlinmurens fall ligger bara ett par dagar bort. Brittiska underättelsetjänsten MI6 skickar in superspionen Lorraine Broughton (Charlize Theron med en relativt trovärdig brittisk dialekt). Hon måste med alla medel hitta en hemlig lista på dubbelagenter som riskerar att förlänga kalla kriget på obestämd tid om den hamnar i fel händer. Till sin hjälp får hon David Percival (James McAvoy) som bäddat in sig lite väl bekvämt i Berlins undre värld.

Det är en relativt tunn spionhistoria utan djupare ambitioner, men Charlize Theron - som tvingats operera tänderna efter inspelningen där hon gjorde många av sina egna stunts - fullkomligt äger som vapen- och närstridsexpert. Hon misshandlar råbarkade hemliga agenter med mesta möjliga kreativitet, och närmare slutet plöjer hon igenom drivor av tyskar i skinnjackor i en fantastiskt koreograferad steadicam-sekvens. En lesbisk kärlekshistoria ger dessutom lite mer personlighet åt Therons annars kyliga rollfigur.

Handlingen är som sagt inte den mest engagerande men behållningen ligger i känslan för detaljer. De lyxiga scenografierna förflyttar oss till en parallell och suggestiv dåtid och underlättar för Charlize Theron att överglänsa sina manliga motsvarigheter James Bond och Jason Bourne.

TT