Dementa får upprättelse på Dramaten

När Marie-Louise Ekman skrev de två första pjäserna var modern fortfarande i livet. Hon blev väldigt gammal, men hann aldrig besöka sin dotters, dåvarande Dramatenchefens, kontor i Stockholm. Vid det laget var demensen för långt gången.

Men modern hann åtminstone förstå att hon skulle bli en rollfigur på teaterscenen.

Marie Göranzon som har spelat henne i alla tre pjäserna minns hur Marie-Louise Ekman berättade om konversationen hon haft med modern om den första pjäsen, "Gäckanden", och om moderns bryderier inför uppsättningen.

Slutanhalt

"Dödspatrullen", den andra pjäsen, var moderns eget namn på hemtjänsten. I "Försökskaninerna" har hon just anlänt till demensboendet, ett slags slutanhalt i livet. Språket behärskar hon fortfarande. Ilskan riktar sig mot läkare, vårdpersonal och de vuxna döttrarna som lämnar bort henne i stället för att ta hand om henne själva. Hur kan de? Hon som tillbringade större delen av sitt vuxna liv med att ta hand om dem.

I grunden finns också en desperation över att inte längre klara sig själv.

Ålderdomen är inget vi vet något om förrän vi själva är där, resonerar Marie Göranzon:

Även Marie-Louise Ekman upplever alla tankar på äldreboenden, hemtjänst och att inte längre vara självständig som extremt avlägsna eventualiteter.

Notoriskt otrogen

Fru Schmidts make (Örjan Ramberg) dyker upp i drömliknande sekvenser som kanske bara utspelas i hennes huvud. Vreden riktas även mot den notoriskt otrogne maken även om det kanske är sjukdomen som släpper fram den.

Fin upprättelse

En och annan gammal och glömsk finns förvisso i Tjechovs dramatik, men varken Marie-Louise Ekman eller Marie Göranzon kan dra sig till minnes att en dement kvinna någon gång tidigare gestaltas som rollfigur på Dramatens stora scen. "Försökskaninerna" blir ett försök att ge upprättelse åt modern och alla andra som delar hennes öde, resonerar Marie-Louise Ekman.

Marie Göranzon gläds åt sin roll.

TT