TT-Feature

Dementa får upprättelse på Dramaten

TT-Feature

Dementa fru Schmidt skäller ut döttrar och vårdpersonal på Dramatens stora scen. Marie-Louise Ekmans tredje pjäs om sin åldrande mamma börjar i en gammal kvinnas ångest över att inte längre klara sig själv. När Marie-Louise Ekman skrev de två första pjäserna var modern fortfarande i livet.(TT)

Artikeln publicerades 28 mars 2017.

När Marie-Louise Ekman skrev de två första pjäserna var modern fortfarande i livet. Hon blev väldigt gammal, men hann aldrig besöka sin dotters, dåvarande Dramatenchefens, kontor i Stockholm. Vid det laget var demensen för långt gången.

Men modern hann åtminstone förstå att hon skulle bli en rollfigur på teaterscenen.

Marie Göranzon som har spelat henne i alla tre pjäserna minns hur Marie-Louise Ekman berättade om konversationen hon haft med modern om den första pjäsen, "Gäckanden", och om moderns bryderier inför uppsättningen.

– "Men vad säger skådespelarna?" sade hon. Jag älskar den repliken. Det ligger ett helt liv bakom en sådan replik. "Men vad säger folk", skulle man kunna översätta den med, säger Marie Göranzon.

Slutanhalt

"Dödspatrullen", den andra pjäsen, var moderns eget namn på hemtjänsten. I "Försökskaninerna" har hon just anlänt till demensboendet, ett slags slutanhalt i livet. Språket behärskar hon fortfarande. Ilskan riktar sig mot läkare, vårdpersonal och de vuxna döttrarna som lämnar bort henne i stället för att ta hand om henne själva. Hur kan de? Hon som tillbringade större delen av sitt vuxna liv med att ta hand om dem.

I grunden finns också en desperation över att inte längre klara sig själv.

– Helt plötsligt måste man ju ha hjälp med allt. Om man tar små barn till exempel, så blir de ju jätteilskna om man börjar hjälpa dem med saker som de kan själva, säger Marie-Louise Ekman.

Ålderdomen är inget vi vet något om förrän vi själva är där, resonerar Marie Göranzon:

– Jag är ändå över 70. Jag borde förstå att det här närmar sig med stormsteg, men jag förstår inte det. Jag kan inte acceptera att det ska bli så här.

Även Marie-Louise Ekman upplever alla tankar på äldreboenden, hemtjänst och att inte längre vara självständig som extremt avlägsna eventualiteter.

– Men det gör ju kvinnan i pjäsen också, och det är intressant, det är lika abstrakt för henne. När tycker man då att det är naturligt att bli behandlad som dement, som en person som inte kan ta hand om sig själv? Aldrig, kanske.

Notoriskt otrogen

Fru Schmidts make (Örjan Ramberg) dyker upp i drömliknande sekvenser som kanske bara utspelas i hennes huvud. Vreden riktas även mot den notoriskt otrogne maken även om det kanske är sjukdomen som släpper fram den.

– Ytan krackelerar och ilskan kommer fram. Jag tror det är vanligt att den dementa blir otrevlig eftersom hon är så frustrerad. Min mamma blev väldigt stickig, säger Marie-Louise Ekman som hoppas att utsattheten blir synlig.

– Personalen är ju lysande, men hela tiden underbemannad, de hinner inte med. På många sätt speglar det samhällets syn på människor som inte längre bidrar ekonomiskt, det är så jädra oempatiskt, vem skulle inte bli snurrig i huvudet av det?

Fin upprättelse

En och annan gammal och glömsk finns förvisso i Tjechovs dramatik, men varken Marie-Louise Ekman eller Marie Göranzon kan dra sig till minnes att en dement kvinna någon gång tidigare gestaltas som rollfigur på Dramatens stora scen. "Försökskaninerna" blir ett försök att ge upprättelse åt modern och alla andra som delar hennes öde, resonerar Marie-Louise Ekman.

Marie Göranzon gläds åt sin roll.

– Annars handlar det ju hela tiden om de här jävlarna i medelåldern, deras kärleksproblem, pengar, ångest och depressioner. Jag är så trött på dem.