Nu vågar Kempe koppla på leendet

Tomas Kempe är väl medveten om att han kan uppfattas som kylig och distanserad i kretsar som inte känner hans rätta jag.

När Kempe kom till Karlskrona HK visste han om föreningens långsiktiga mål. För Kempe var det egentligen kortsiktigt. Han hade inte många år på sig att genomföra visionen om att KHK skulle nå allsvenskan 2014.

Och tar man tränaruppdraget i Karlskrona HK, då är förväntningarna och kraven högt ställda.

– Karlskrona HK profilerar sig på ett visst sätt. Går det emot får man leva med det.

Men Kempe, som med knappa medel förde lilla Skövde IK till allsvenskan, som fick tränarjobbet i hårdsatsande Växjö Lakers och som vågade ta självmordsuppdraget att träna Leksands IF, har varit på en nivå där kraven som finns runt hockeyn i Karlskrona inte skrämmer.

Ändå var det en lättnadens suck när uppdraget att föra Karlskrona HK till allsvenskan var slutfört.

Den kvällen var en sådan där kväll när det till och med gick att se Karlskronatränaren le.

– Det hade varit en enorm anspänning under en lång tid. Vi var påpassade och vi var pressade, men under resans gång fick vi hela tiden bevis för att det vi gjorde fungerade.

Tomas Kempe skrattar gott när han tar emot i Blekinge Health Arena.

En och en halv timme är avsatt för intervjun eftersom Karlskronas gunstlingar senare på dagen ska tas emot på residenset av självaste landshövdingen. Kempe är i högform och intervjun drar så ut på tiden att sportchefen Torbjörn Karlsson till slut öppnar dörren och signalerar att tiden börjar rinna iväg, men sportchefens entré gör ingen märkbar förändring.

Tid är avsatt och då är det tid som är avsatt. Punkt slut.

Med Kempe i Karlskrona HK har det märkts en klar attitydsförändring.

Han hade klart för sig vad han ville redan när han såg KHK som åskådare för första gången.

– Jag hade en klar bild över vad som behövde göras. Utan att klanka ner på mina föregångare så behövde vi göra träningen mer elitmässig, jag ville att hockeyn på sikt mer skulle bli som ett yrke och så var vi tvungna att föra in en träningstradition som genomsyrade hela föreningen. Mycket av det andra fanns redan.

Det blev också en attitydsförändring i förhållandet till bevakande journalister.

Tidigare var det lite vi mot dom i arenan och det skapade stundtals stor irritation och frustration i korridorerna.

– Alla spelare har rätt till två minuter i omklädningsrummet efter en match, men sedan tycker jag det ska vara fritt fram.

Kempe hade också fått sin hemläxa av styrande i föreningen när han kom.

– Jag hörd det och det om vissa av er, men jag vill inte döma någon på förhand. Jag ville skapa mig en egen uppfattning.

Lite så är KHK-tränaren som person.

Han är mycket för mötet mellan människor. Han vill ha dialog och han vill att alla ska känna delaktighet.

Fina ord som kanske inte alltid fungerar i praktiken.

– Delaktighet, men där någon styr. Alla ska känna att de har en roll. Jag tror jag är bra på att få alla att känna att de är behövda. Inom teamet är vi jävligt öppna mot varandra. Jag vet att jag kan upplevas som jävligt bestämd och det kan nog upplevas både och, men jag kan ta till mig en åsikt.

De individuella spelarsamtalen kan vara både många och långa under en säsong och dörren till Kempes lilla krypin står alltid öppen för den spelare som vill tycka till om speltid i matcherna.

– På min tid fanns ju aldrig sådant där.

Kempe vill att spelaren som kommer till honom ska känna att hans tränare lyssnar och tar till sig.

– Jag vill vara rak och ärlig.

Om han får samma raka ärlighet kastad tillbaka i ansiktet tar han det.

– Man kan säga precis vad man tycker, men spelare och ledare kan inte älska varandra varje dag. Jag straffar ingen genom att bänka dem i en match, men har vi exempelvis satt ramar för ett sätt som vi ska spela på så kan jag vara ganska envis.

Och envis erkänner Kempe att han kan vara.

Han menar också att envisheten kan vara en bra egenskap.

– För det mesta, men det beror lite på sammanhanget. Frågar du min fru är det nog inte lika bra alla gånger. Envisheten får aldrig övergå i långsinthet.

Om en spelare blir bänkad tycker Kempe spelaren är i sin fulla rätt att få veta varför. Om spelaren sedan köper förklaringen är en annan sak.

Att vissa spelare har svårare än andra att ta en sidsteppning är allmänt bekant och som Kempe säger: ”Man måste få visa att man inte är nöjd, men en del lär sig aldrig att skicka rätt signaler.”

Men när visat missnöjt kroppsspråk skickar fel signaler till laget är det hög tid att agera.

– Det är inte acceptabelt. Det är inte mig spelaren gör mest illa utan laget. Det är lika oacceptabelt att dra benen efter sig vid ett byte. Om inte laget markerar gör jag det.