Sport

Nilsson i tårar efter gulduppvisningen

Skidor ,
Med tårar i ögonen tog Stina Nilsson emot publikens jubel vid blomsterceremonin efter guldloppet.
Foto: Andreas Hillergren/TT
Med tårar i ögonen tog Stina Nilsson emot publikens jubel vid blomsterceremonin efter guldloppet.

På prispallen kom känslorna.

Stina Nilsson hade följt sin magkänsla och gjort precis allting rätt på vägen mot OS-guldet.

– Jag trodde inte att jag var en sådan som grät på prispallen. Men det var väldigt känslosamt, säger Nilsson.

Det var loppet där guldet äntligen skulle komma, efter den tunga missen på VM i Lahtis i fjol. Stina Nilsson har lagt ner mycket kraft och energi på att ge sig själv de allra bästa förutsättningarna.

Efteråt, på prispallen under blomsterceremonin, hade den senaste svenska guldmedaljören svårt att hålla tårarna borta.

– Det är så mycket som flimrar förbi. Man blir så stolt över sig själv att man har lyckats samla ihop allting, all energi på samma gång och få ut det i spåret. Det är svårt att beskriva, säger hon.

– Jag trodde inte att jag skulle vara den som grät på en pall, men det var svårt att hålla tillbaka.

Under intervjun, i den mixade zonen ovanför spåren på Alpensia skidcenter, får Stina Nilsson plötsligt en telefon tryckt i handen. Det är statsminister Stefan Löfven som ringer för att gratulera.

– Tack så jättemycket, vad kul att du hör av dig, säger hon, samtidigt som hon vänder ryggen åt journalisterna för att få i alla fall lite lugn och ro för samtalet.

Slutklämmen hörs dock klart och tydligt.

– Jaja, tack så mycket, ta hand om riksdagen så länge!

Stina Nilsson brister i skratt när hon lämnat tillbaka telefonen till landslagets presschef.

– Ja, vad ska man säga? Han sade grattis!

Nilsson ledde sprintfinalen från start till mål – en enorm uppvisning under ytterst svåra förhållanden och i svåraste konkurrens. Tidsdifferensen ned till Maiken Caspersen Falla var 3,1 sekunder.

Norskan var chanslös mot urkraften från Dalarna en dag när alla bitar föll på plats. Vid blomsterceremonin rann tårarna på en mycket känslosam nybliven guldmedaljör. Mycket känslor blev det också när hon fick en kram av pappan, som nog var mest rörd av alla på skidstadion.

– Jag tycker att det var fantastiskt kul att jag fick vinna, men jag tycker också att det var fantastiskt kul att han fick uppleva det också, säger Stina Nilsson.

– Det är någon som han säkert kommer att minnas för resten av sitt liv också.

Charlotte Kalla i lördags, Stina Nilsson nu. Det är jackpott så här långt i spåren för de svenska längdåkerskorna.

Gemensamt för båda: De kom som favoriter för att vinna och de vann. Leverans av ädlaste valör enligt önskemål.

– Jag följde min plan till punkt och pricka, konstaterar Nilsson.

Stina Nilsson inledde sitt olympiska medaljsamlande med bronset i den klassiska lagsprinten i Sotji för fyra år sedan. Sedan dess har hon växt ut till en svensk superstar i spåren. Året därpå var hon med och fixade VM-silver i stafett och lagsprint.

I Lahtis för ett år sedan tänkte hon följa upp framgångarna i Tour de Ski tidigare under säsongen. Men trots ett nytt stafettsilver levde dagarna i Finland varken upp till hennes eller andra ställda förväntningar.

Nilsson åkte till Lahtis för att ta guld i sprinten. I stället föll hon i semifinalen, hittade inte formen och individuellt ändade mästerskapet i besvikelse.

– Sedan Lahtis i fjol tar jag aldrig ut någonting i förskott. Jag kände på prologen att jag hade en väldigt bra dag, men sedan är det väldigt mycket som ska till i sprint för att allt ska stämma, säger hon.

– Men i dag gjorde det verkligen der.

Nilsson var dessutom inte enda svenskan som presterade när det drog ihop sig. Hanna Falk, Anna Dyvik och Ida Ingemarsdotter tog sig också vidare till kvartsfinal.

Men bara (bara och bara...) Nilsson och Falk nådde via kvarts- och semifinaler fram till den slutliga fajten om medaljerna. Där kom Falk femma. (TT)