”Jag studsade som en boll i sadeln – all respekt till Peder”

Efter Peder Fredricsons andra raka Jerringprisseger i måndags blossade debatten åter upp, främst på sociala medier. ”Det är hästen som gör jobbet”, ”hästpassagerare”, ”lägg ned Jerringpriset”.

Jag personligen har svårt att hetsa upp mig på det sätt som många andra gör och jag har hela tiden sett Jerringpriset som folkets pris, den vinner som har mest stöd från det svenska folket.

Det har bevisligen Peder Fredricson, det visade 288 000 röster.

För att få en minsta lilla uns av förståelse för hur det är, sett ur ryttarsynvinkel, kontaktade jag Kristina Printzlow, verksamhetschef på Karlskrona-Lyckå Ridklubb, för att se om jag fick prova att sitta upp.

”Halv tre på torsdag, passar det?” Sagt och gjort. I ridhuset mötte Campari upp. Campari är ett vackert 16-årigt svenskt halvblod med en mankhöjd på 167–168 centimeter. Vikt i runda slängar 550 kilo.

Med fanns självklart även Kristina Printzlow. Hon var varit med i klubben sedan 1980 men hon har arbetat heltid på anläggningen sedan 2006. Hon rider dessutom varje dag. En bättre lärare hade jag inte kunnat önska mig.

Trots arbetskollegornas hetsande under dagen var jag faktiskt inte nervös. Uppsittning med hjälp av pall, hjälp med fötterna på plats i stigbyglarna och sen igång.

Skritt, lugnt och fint, riktigt behagligt, men det var inte alls så lätt av få hästen att gå dit jag ville … lagom långa tyglar, lite lätt dragning i den sidan av tygeln som det håll man vill att hästen ska gå åt och samtidigt trycka mot hästen med skänkeln (benet) på motsatta sidan. Inte så lätt som det ser ut kan jag intyga, och då rattade jag Campari, en av de lugnaste och mest medgörliga ridskolehästarna på hela anläggningen.

Än värre var det när vi kom ut i trav, jag studsade som en boll fastsatt i en gummisnodd, aj aj aj, innan Kristina försökte få mig att komma in i hästens rytm, då gick det aningen bättre, och gjorde mindre ont.

Trav var min maxgräns för dagen, galoppen får vänta, hoppning och dressyr kan jag inte ens föreställa mig.

Tänk dig att hantera 550 kilo muskler bara med dina ben, lätta handrörelser och din röst. All beundran för Peder Fredricsons insats när han på hästen All in under 2017 hoppade hem EM-guldet i Göteborg.

Att ställa det mot Sarah Sjöströms tre VM-guld och ett VM-silver i simning i Budapest samma år är svårt. Det är alltid svårt att jämföra olika idrotter. Flera världsrekord och VM-guld slår självklart högt, det som talar för Fredricson är att han och hans häst måste vara ett med varandra, samtidigt.

Men egentligen spelar det ingen roll, folket gjorde sitt val, that´s it.

Kristina Prinzlow har en teori om varför ridsportens framgångar får känslorna att svalla.

– Jag tror att det handlar om makt. Den manliga bollvärlden förlorar sin makt, det är hur många småtjejer som helst som bestämmer det här.

– Sen är det en hel del okunskap också, om jag ska ta sportjournalister så tror jag att de har ett sportintresse som oftast kommer från bollvärlden, säger Kristina Printzlow.

Hon tror inte att ridsportfolket har mobiliserat inför röstningen till Jerringpriset, men hon tror att de (hästfolket) möjligen har en annan gemenskap, ett annat sätt att sluta upp kring sina fixstjärnor.

– Det är klart att vi känner en lust att visa hur många vi är, säger Kristina, som blir lite förgrymmad över en del kritik.

– De kränker ju en sport som så många håller på med. Hästpassagerare? Har alla de 288 000 som röstade på Peder fel?

Folket gjorde sitt val. Jag står bakom det.

Jag har fått min första ridlektion och tyckte det var skitroligt. Campari var lite mer tveksam …