På väg mot glädje och kanske ett jobb

Ronneby Artikeln publicerades
Cecilia Barry omfamnar sina adepter, Jasna Dizdarevic och Fairouz Alhalabi på Soft Center i Ronneby.
Foto: Marcus Palmgren
Cecilia Barry omfamnar sina adepter, Jasna Dizdarevic och Fairouz Alhalabi på Soft Center i Ronneby.

Den stora lyckan är att träffa nya människor och inleda en första väg ut mot arbetslivet. I onsdags var det lite av en examensdag för några blekingebor.

– Jag var nog lite pessimistisk innan det här började. Det var inte så lätt, medgav Fairouz Alhalabi, 46. Hon hade varit lärare i Syrien när hon kom till Sverige. Det kändes som att det skulle bli mycket svårt att få ett jobb igen. Men idag, sex månader senare, ser hon betydligt ljusare på läget efter sex månader i projektet Myway. Det betalas av Arbetsförmedlingen och genomförs av konsultföretaget Schvung med säte i Karlshamn.

– Jag fick komma ut på studiebesök på olika platser, lyssna på föreläsningar, inte minst i psykologi som jag är intresserad av. Men det stora lyftet blev när jag fick göra praktik på Kulturskolan i Ronneby. Och nu har jag också fått jobb där efter det här projektet. Målet på sikt är att läsa till lärare i Sverige, berättade hon.

Praktiken var egentligen ett uppdrag. Projektet Myway jobbar nämligen med olika uppdrag som deltagarna ska svara för. I det här fallet skulle Fairouz hjälpa Kulturskolan med att hitta nya målgrupper, till exempel i den nya gruppen arabisktalande invandrare.

Jasna Dizdarevic, 20, var en annan kvinna som deltagit.

– Jag gick ut Naturbruksgymnasiet förra året och har en dröm om att läsa vidare på högskola. Men jag behövde komplettera en del ämnen och började på Komvux. Samtidigt fick jag veta om det här projektet och beslutade med viss vånda att försöka kombinera bägge. Jag kom med när de andra hade hunnit börja. Det var nervöst när alla verkade känna varandra och jag inte kände någon. Men det gick jättebra, sa hon.

Projektledaren Cecilia Barry berättade:

– Projektet är inriktat mot personer som står långt ifrån arbetsmarknaden och som behöver hjälp med en första inriktning mot sysselsättning. Det började med tio personer. Under resan gång har några fått jobb och hoppat av. Det är naturligtvis tråkigt med avsked, men samtidigt är vi glada över att det fått en sysselsättning. Dagarna här i projektet har alltid börjat med gemensam frukost. Sen har det burit av på olika aktiviteter, studiebesök och föreläsningar, både på företag, högskolor och folkhögskolor. Ibland också till mer nöjespräglade aktiviteter som bowling och liknande. Att fungera i grupp och teambildning har varit viktigt.

På plats I soft center under onsdagen fanns också grundarna av företaget bakom projektet, Cissi Dahl och Sofie Andersson.

Fariha Saffar är glad igen.
Foto: Marcus Palmgren
Fariha Saffar är glad igen.

 

Ett år sedan

En dröm blev sann

– Jag var deprimerad, träffade inte folk och gick knappt ut.

Fariha Saffar berättar om den första tiden i Sverige, 2011, när hon vandrat i fem månader genom Europa med tre av sina fyra barn, fem, sju och nio år. Kvar i Afghanistan, fången hos talibanerna, fanns hennes äldsta son, tolv år, och barnens pappa som arbetat som läkare.

Fariha hankade sig fram och lyckades på något sätt se till att laga mat till barnen och sköta hemmets sysslor. Hon kom med i projektet för arbetslösa för ett år sedan efter ett första möte på knagglig engelska med Cissi Dahl som arbetade på uppdrag av arbetsförmedlingen. I dag har livet vänt betydligt.

– Jag kom med i en grupp som blev som en ny familj för mig. Plötsligt kom jag ut i samhället mötte andra människor och fick lära mig nya saker. På lördagar och söndagar ville jag egentligen inte stanna hemma utan längtade efter måndagen och få träffa gruppen igen. När projektet tog slut fick jag jobb. Nu arbetar jag i företaget som svarar för den här verksamheten, berättar hon på bruten men flytande svenska.

Efter två år släpptes också sonen och pappan och kunde återföras med sin familj i Sverige. Idag bor de i Karlshamn.

Visa mer...