20 år och hemlös

Ronneby Artikeln publicerades

Det blåser kallt i cent-rala Ronneby, särskilt runt gathörnen.
Claes Persson, 20 år, vet inte riktigt vad han ska göra av sin dag. Han sätter sig en stund på en bänk.
Det är Claes och hans ryggsäck i en tom värld.
Vad tänker han på? Hur känner han sig?

Senare visar det sig att han gått till tågstationen en stund för att värma sig och sedan vandrat runt resten av dagen. Till slut har han fått tag på en kompis i Kallinge som har en soffa han kan sova på den natten. Då går han till Kallinge.

När jag ringer har han just kommit in i värmen och ätit två smörgåsar som kompisen bjudit på. Han har inte ätit något sedan frukostmackan hemma hos sin mamma i Bräkne-Hoby samma morgon. Att det blir skralt med mat är han numera van vid.

Claes Perssons föräldrar är skilda sedan länge. Och nej, de är inga monster. Kanske är vi alla både sköra och starka samtidigt, bara i olika grad. De har gjort allt de mäktar med för att hjälpa sin son.
Det är en olycklig kombination av dålig ekonomi, trångboddhet, arbetslöshet och sjukdom som gjort att Claes inte har en plats som är hans.
– Jag har inget att komma hem till, det är nog det värsta med att vara hemlös, säger Claes Persson, när vi träffas hos hans mamma.
– Det är jobbigt att bo en natt i taget hos kompisar. Dagarna är väldigt dryga, jag är mest ute och går. Jag lever ett dygn i taget. Det är tungt att inte veta mer.

Kläder och lite annat finns nedpackat i en resväska hos en kompis. Där är Claes sällan. Allt hans värdsliga gods har han i ryggsäcken.
– Jag har lärt mig en läxa, säger han och verkar mena det. Jag förstår nu att jag inte kunnat sköta pengar något vidare. Jag fick en etta i Kallinge i våras och jag hade ett sommarvikariat på kom-munens gatuenhet för andra året i rad, det roligaste jobb jag haft.
– Ett tag hade jag till och med en bil, en gammal Volvo 749, som jag blev tvungen att sälja. Jag kom efter med två månadshyror och vräktes sista januari. Socialen vägrade att betala hyran på 2 596 kronor.

Det var i gymnasiet på internatet i Småland, där Claes läste jordbruk och skog, som han tog ett sms-lån. Han klarade inte av de tuffa räntorna och ham- nade hos kronofogden.
– Jag vill verkligen jobba, säger han, och det är klart att jag skulle vilja bo hemma hos mamma eller pappa, men det går inte. Påfrestningarna blir för stora.

Claes Persson är arbetslös, söker jobb hela tiden och lever på drygt 3000 kronor i socialbidrag (försörjningsstöd på nysvenska). På den summan betalar han av diverse skulder.
Mamma Irene Thuresson är arbetslös lastbilschaufför som hoppar in så snart hon får ett uppdrag och som bor med sin tolvåriga dotter i den trånga lägenheten.
– Det enda som finns kvar här hos mamma är pristavlan för skytte från grundskolan, säger Claes Persson och fortsätter:
– Jag flyttade till pappa och hans nya fru när jag var 14. Men det går inte att bo där heller, min styvmor är sjuk med svår värk och huset är väldigt litet med öppen planlösning.
– Både jag och Claes pappa har gjort allt vi kan för vår son, säger Irene Thuresson. Just nu ligger vår andra överklagan i förvaltningsrätten. Vi är så frustrerade över att handläggarna inte går efter fakta utan tycker saker och ting. De har varit så respektlösa mot oss med sin förintande oförståelse.
– Jag får försaka jättemycket när jag skjutsar Claes eller hjälper honom med något annat. Jag har räknat noga, noga på pen-garna och jag har inte råd att låta honom bo här, säger Irene Thuresson.

Sonens tillvaro har hittills bestått av svåra samtal med handläggare, social- chef och presumtiva arbets- givare, svåra eftersom de alla slutar med ovisshet eller ett nej.
– Jag försöker att inte förlora hoppet, säger Claes Persson.
Vi ger honom skjuts in till Ronneby, han ska hämta sin lagrade post. Hans mamma vänder sig om för att dölja att hon gråter när hon ser sonen åka iväg.
– När jag vaknar i morgon börjar jag om från början igen, säger han.