Jamaica Kincaid: Genom skrivandet överlevde jag

Han heter Mr Potter och kan varken skriva eller läsa. I den nya boken ”Mr Potter” kallar Jamaica Kincaid honom ”en skugga som var viktigare än någon människa jag skulle kunna träffa”. Där fogar hon samman bitarna av taxichauffören Roderick Nathaniel Potter, den far hon knappt träffade.

Men den egensinniga och ständigt Nobelpristippade författaren är inte den som erbjuder enkla förklaringar kring varför hon till slut vände blicken mot sin pappa, efter ett författarskap där hon snarare har utforskat hatkärleken till mamman Annie Victoria Richardson.

– Jag valde inte direkt min pappa som subjekt utan skrev om den tiden i mitt minne, och om att ha en far och att samtidigt inte ha det. Jag ville förstå det bättre, säger hon och fortsätter:

– Jag har inget annat ämne än mig själv. Det kanske låter ytligt och bortskämt, men det handlar ju samtidigt inte bara om mig. Jag försöker förstå världen jag kommer ifrån och den värld jag lever i, säger hon.

Världarna hon har rört sig mellan är Antigua och USA. 16 år gammal skickades Jamaica Kincaid ensam hemifrån för att bli barnflicka och hjälpa familjen ekonomiskt. Sitt barndomsnamn Elaine Potter Richardson bytte hon, delvis för att dölja det spirande skrivandet för sin mor. Moderns avvisande ligger bakom ”en hel del uppror och separation” från mödrar i hennes böcker.

Samtidigt verkar behovet av att markera avstånd mot mamman slutligen ha klingat av.

– Ja, hon är död nu så det hoppas jag! säger Jamaica Kincaid drastiskt skämtsamt innan hon fortsätter med öm ton:

– Det är lustigt att du frågar, för jag har de senaste åren börjat att tänka på henne och se hennes kärlek till mig, den andra sidan av allt. Men det är också sant att hon försökte förgöra oss barn, två av fyra överlevde inte och två gjorde det, säger hon.

Jamaica Kincaid skickades i väg till ”rovdjuren”, som hon kallar den vita, privilegierade familj där hon var barnflicka och där hon för första gången mötte rasism som fenomen. I ”Lucy” har hon skildrat den kulturkrock – och rasism – hon mötte, och som hon fortfarande upplever.

Trots att hon numera bor i ett fint hus med en paradisisk trädgård i Vermont, tycker hon att det har blivit obehagligt att bo i USA.

– Vita är så svaga, det tog bara åtta år med en svart president för att de skulle bli fascister! utbrister hon.

Det finns inget förfinat i Jamaica Kincaids sätt att skriva om känslor, har hon själv sagt: de pendlar mellan starkaste kärlek, hat och bittert avvisande. I "Mr Potter” är brutaliteten och barnens maktlöshet mycket riktigt ett knytnävsslag i läsarens mage. Utsattheten förs vidare från generation till generation: barnen är oönskade, förnekade. Och pappans kärlek är helt frånvarande.

– Eftersom han själv inte blev älskad så var han helt inkapabel att älska. Han var alltid isolerad i sin lilla värld och kunde inte förstå sitt liv, säger hon.

Att Mr Potter inte kunde skriva eller läsa, understryker Jamaica Kincaid boken igenom. För där finns en bitterljuv ironi: hennes mamma lärde henne att läsa och skriva när hon var endast 2,5 år.

– Det är alltid segraren som skriver historien och berättaren, som är en hon, utvinner hämnd i och med att hon kan skriva om honom och forma honom till vad hon vill. Det är en hämnd för att han inte älskade henne.

Syrligt beskriver hon Mr Potters likgiltighet inför sina döttrar som får epitetet ”de många flickorna med likformade näsor”. Vissa kritiker har förebrått Kincaid att hon inte tydligare skildrar honom utifrån hur ras påverkar. Men är det inte precis det hon gör?

Hon slår handflatan i bordet:

– Exakt! Jag skriver om det, men vet också att ras är ett annat ord för makt. Jag behöver inte säga att en person är svart när jag sätter den personen i en historisk kontext där förfäderna var slavar.

Kolonialismen är den blodiga jord ur vilken samhället och alla relationer gror hos Kincaid.

– Relationen mellan barn och föräldrar i koloniserade samhällen speglar det mellan kolonisatören och den koloniserade. Barn betraktas som en egendom, och något man kan kontrollera. De är totalt försvarslösa.

Men Jamaica Kincaid vägrar också att vara del i den kärlekslösa kedjan. Hon byter namn, skriver sig fri, samtidigt som hon uppehåller sig vid såren, tillfogade av familjen och av historien.

– Det sår som revs upp i världen i samband med globaliseringen 1492 är vad jag skriver om, och att en grupp människor – inte bara afrikaner – fick betala priset.

Samtidigt skyr hon generaliseringar och grupptillhörigheter som nationalism. Hon undrar varför vita människor kan förstås utifrån existentiella, individuella aspekter, men inte svarta? Jamaica Kincaid har slagits hårt för att få vara ett eget jag, och paradoxalt nog kom kraften från hennes mor.

– Genom verktygen hon gav mig, att läsa och skriva, så överlevde jag.