Han Kang: Det är inte etiskt att bli helad

Kan svenskans "vit" förstås i betydelsen ras undrar hon lite oroligt. Frågan känns absurd för den som läst hennes bok, och det svenska förlagets formgivare har också jobbat hårt för att titeln inte på något sätt ska kunna ge fel signaler.

Det sydkoreanska omslaget föreställer ett dimmigt landskap i svartvitt med ett ljusare stråk i mitten. Han Kang pekar på det ljusa.

– Det är "hin", säger hon efter att hon förklarat att koreanskan har två olika ord för "vit".

Det ena för själva färgen och det andra, "hin", som inbegriper känslor av sorg, öde, liv och död. En gryning kan vara "hin", exemplifierar hon. Hennes bok är det likaså.

Fyra unga kvinnor, alla från den sydkoreanska delegationen, ackompanjerar henne till intervjurummet på Bokmässan i Göteborg. Men när Han Kang, tillsammans med sin översättare, för bara tre år sedan fick det internationella Bookerpriset för romanen "Vegetarianen" var det snålt med gratulationer från den nu avsatta presidenten, Park Geun-Hye.

Orsaken var romanen "Levande och döda" som då just hade givits ut i hemlandet och som handlar om ett sydkoreanskt trauma, massakern i Kwangju 1980 då militären slog ner en fredlig protest mot regeringens militärlagar. Hundratals människor, varav många unga, dog. Först 1996 erkändes demonstrationen som den demokratirörelse den varit, inte ett uppror, berättar Han Kang.

– Men människor tar fortfarande upp Kwangju som ett exempel på oro, ingen blev straffad för det.

Han Kang är långt ifrån den enda sydkoreanska författare som skildrat massakern men när hon skrev ville hon att det skulle handla om mer än en enskild historisk händelse. Utifrån dokumentära källor gestaltade hon våldet men också den godhet och förmåga till självuppoffring som kom till uttryck i Kwangju.

– Jag tror att boken handlar mer om den mänskliga naturen, det gör den kanske mer universell, vad är det att vara människa? Jag såg något universellt i Kwangju.

Det gjorde hon också under en residensvistelse i Warszawa. I "Den vita boken" väver Han Kang till synes enkla betraktelser om liv och död utifrån sådant som gardinspetsar, frost, och gryningsljus.

Boken är till stor del självbiografisk. I efterhand ser det ut som att hon redan från början visste att den skulle bottna i berättelsen om hennes syster, föräldrarnas förstfödda, som dog bara några timmar gammal, en sorg som hennes familj alltid burit med sig, men inledningsvis var hon mindre konkret.

– Jag började skriva om vita saker, jag sökte också efter att bli helad. Men när jag började skriva insåg såg jag att det inte är vettigt, det enda vi kan göra är att omfamna livet, jag kände att det inte vore etiskt att bli helad, jag borde inte bli det, jag borde bara omfamna livet och kanske är den här boken just den processen.

"Den vita boken" skrev hon i huvudsak i Warszawa där hennes polska översättare fick henne att gå till ett minnesmuseum om andra världskriget. Han Kang stannade vid bilderna på de amerikanska styrkornas ankomst till staden.

– Det såg ut som om staden var täckt med snö, men jag insåg att den var totalt förstörd. Jag förstod att den här staden, där jag var, hade återuppstått och började tänka på hur det skulle ha varit om min syster hade överlevt.

Han Kang gick runt i Warszawa och försökte se staden med sin systers ögon, en process som hon, trots att hon inte är religiös, upplevde som ett slags bön.

– Kanske är det därför som människor när de läser boken konfronteras med sina egna minnen. De här mötena med oss själva är väldigt speciella och mystiska.

"Dö inte, snälla, dö inte" låter Han Kang modern säga till den förstfödda som bara ska bli några timmar gammal, en mening som, upptäckte Han Kang mycket senare, också fanns med i "Levande och döda".

– Kanske är det den viktigaste meningen i mitt liv.