Filmrecension: Svag Springsteen-baserad story

Den unge Javed (Viveik Kalra) bor i hålan Luton. Det är 1987, Thatcher regerar och arbetarklassen kämpar hårt.

Dit hör även Javeds familj, som är av pakistanskt ursprung med en sträng, hårt arbetande pappa i spetsen. Han påminner ideligen Javed om att han är just pakistansk, inte brittisk. Det är även kvarterets rasister noga med att påpeka.

Och någonstans här ligger filmens inneboende skämt och lurar. För Javed siktar på att bli författare och uppskattar den västerländska livsstilen. Men det är först när han, tack vare en ny skolbekantskap (som råkar vara sikh, fatta vad kul, han har turban och gillar The Boss!) blir introducerad för Bruce Springsteen som han börjar hitta sin egen röst och modet att uttrycka den.

Tanken att arbetarklasskildraren Bruce Springsteen alltså skulle kunna ha något universellt att säga, så till den grad att hans texter och musik når fram till en ung kille i Luton är alltså filmens stora poäng. Den är inte urstark, faktiskt.

Nu hade ju "Blinded by the light" kunnat bli en smågullig växa-upp-film ändå. Regissören Gurinder Chadha slog igenom med "Skruva den som Beckham" (2002), som var en kul och lyckad, vill jag minnas, variation på temat om konflikt mellan första och andra generationens invandrare och förväntningar mellan generationer. Men när hon försöker skruva den som Springsteen är all pigg och nyskapande inspiration som bortblåst.

Det finns säkert de i publiken som njuter av ett crescendo där 1980-talskids dansar sig fram på de nedslitna gatorna till tonerna av "Born to run". Men det lite sagolika skimret gifter sig dåligt med de mer svärtade delarna av filmen, som handlar om rasism och hederstänk som Javed drabbas av. "Blinded by the light" vill så gärna berätta den där, lite tyngre storyn, men vågar inte eftersom den samtidigt vill vara publikfriande och feel-good-mysig. I mitten står den stackars huvudrollsinnehavaren, som egentligen är ganska charmig, och kämpar med tonläget.