En flickas dröm i Syrien: Träd och tivolin

Snart fyraåriga Lamar har problem att gå. Hon behöver träffa en specialist för att få särskilda skor utprovade som skulle göra det lättare för henne att ta sig fram. Men föräldrarna vågar inte ta med henne från hemmet i Darat Izza till Idlib, omkring fem mil bort.

I onsdags dödades 18 civila när huvudstaden i provinsen med samma namn attackerades av ryska och syriska styrkor.

– Vi har skjutit upp läkarbesöket i två veckor eftersom vi inte vågar ta henne dit i bombregnet, säger Lamars pappa, den 34-årige regimkritiske aktivisten och läraren Abdulkafi Alhamdo, till TT.

– Så många människor dör, trots att Ryssland lovade ett eldupphör. Det var bara lögner.

I över en månad har regimen och dess ryska allierade trappat upp offensiven för att återta den rebellkontrollerade provinsen Idlib. Många här har precis som Alhamdo flytt strider i andra delar av Syrien men tvingas nu lämna sina hem på nytt. Sedan början av december har runt 350 000 människor flytt inom provinsen och en del av dem har hamnat på landsbygden kring Darat Izza.

– Det är fullt av flyktingar överallt. De som inte har fått tag i ett tält sover under träd eller vid vägkanten. Och det är vinter, kallt och regnigt, säger Alhamdo.

– Var ska vi och de ta vägen? Svaret är att det inte finns någonstans att fly, vi stannar här och inväntar vårt öde.

Många som tog sig till Idlib sedan andra oppositionsfästen fallit hoppades på en fristad. Här finns människor som inte vill bo i regimområden men som nu hamnat i en återvändsgränd. Angränsande Turkiet håller gränsen stängd och regimkritiker vågar sig inte till andra provinser av rädsla för repressalier på grund av sitt motstånd mot president Bashar al-Assad.

Varje dag ber Alhamdo sina två barn om ursäkt för att de behöver växa upp i krig.

– Det är hemskt att de ska behöva leva så här. Men mina drömmar om demokrati och frihet finns här och jag kan inte lämna mitt land. Jag måste stanna, jag har inget val. Men det drabbar ju dem såklart.

Lamar och hennes ettårige bror Mohammed är mest inomhus. Ungefär 95 procent av tiden, uppskattar Alhamdo. Dels vill föräldrarna inte ta ut barnen så ofta av rädsla för att staden ska beskjutas – även om det har varit lugnt den senaste tiden – dels finns det inte så många platser att ta vägen.

– Jag är rädd för att de ska bli helt asociala, men de har ingenstans att leka utomhus. Du ska veta att det inte finns några träd kvar, de har huggits ner för att folk ska kunna värma sig, säger Alhamdo.

– Och vi har inga pengar till skolor, ingen plats för alla flyktingar. Att bygga en lekpark är ingen prioritet direkt.

Det händer att Lamar surfar in på sajter som Youtube och frågar varför de inte kan åka till alla roliga och grönskande platser som tornar upp sig som avlägsna drömmar på skärmen framför henne. Då kommer det där dåliga pappasamvetet smygande igen.

– Det finns så mycket som jag inte kan göra för mina barn. Vi kunde inte ens ordna ett födelsedagskalas för Mohammed på hans ettårsdag.

Samtidigt är det barnen som får familjen att orka överleva.

– Att uppfostra barn i krig är svårt, de är så rädda för ljudet av bomber. Men de är också liv. När jag ser in i mina barns ögon ser jag hopp om en ljusare framtid, säger Alhamdo.

– Det finns så mycket som jag inte kan ge eller göra för mina barn. Men jag kan åtminstone ge dem all min kärlek.