Nyheter

Man, 40 år: ”Den psykiska misshandeln tänker jag på varje dag”

Blekinge Artikeln publicerades
Foto: Staffan Lindbom

Sex öden. Sex historier. De kommande dagarna publicerar vi texter från några av de många tusentals som levt i en vardag som präglats av slag, sparkar och psykisk misshandel men som lyckats ta sig därifrån.

Det är viktiga påminnelser om att misshandel i nära relationer alltid är en lika brännande samhällsfråga och det är också därför BLT valt att publicera deras berättelser.

”Vårt förhållande startade i stormande kärlek. Hela hon var överdriven i sina känslor, men det var från början ändå något som jag tyckte om hos henne. Hon var så levande! Men det förändrades. Hon krävde hela tiden bekräftelse från mig, ville hela tiden vara i centrum, blev plötsligt mycket svartsjuk, kunde inte längre glädjas för min skull. Började kontrollera vilka jag umgicks med, vem jag jobbade med och vilka jag hade kontakter med på sociala medier. Hon pratade alltid illa om personer som fanns i mitt och hennes liv och långsamt fick hon mig att sluta umgås med mina vänner, jag som annars alltid varit en social person.

Det tog tid innan jag förstod att jag var utsatt för våld. Jag är för det första man och har alltid täkt att det är män som utsätter kvinnor för våld, inte tvärom. Dessutom är jag en person som alltid kunnat stå upp för mig själv, kunnat säga ifrån. Jag har en god ekonomi och är företagsledare. Jag passar inte alls in i den bild jag själv hade av någon som blir utsatt, men jag förstår nu att våld är något som kan hända vem som helst. Den psykiska misshandeln och kontrollen tänker jag på varje dag. Slagen, alltså det fysiska våldet, började inte på en gång och jag visste aldrig när det skulle komma. Oberäkneligheten var nog ändå det svåraste med våldet, att aldrig veta. Det var först när mina vänner började sätta ord på hur de upplevde vår relation som jag hajade till på riktigt, det var alltså inte bara jag som inbillande mig!”

Om barnen:

”När allt hände trodde jag de första åren inte att de märkte någonting. Det var först senare som jag förstod att de förstått allting hela tiden, på sitt sätt. När jag senare fick veta att hon utsatt även dem för fysiskt våld fick allt en ny dimension.

Jag har gått tillbaka flera gånger. Alltid trott och hoppats på att hon har förändrats. Jag älskar ju henne också. Hon har också alltid fortsatt att höra av sig. Har alltid tryckt på de där sakerna som hon vet håller hårdast om mig. Hon har flera gånger hotat med att skada sig själv eller att ta livet av sig, säger att hon inte har något att leva för utan mig. Och det är klart att jag vill att hon ska leva, mest för barnens skull, så jag har gått tillbaka.

Jag trodde först av Kvinnojouren endast fanns för kvinnor men jag har alltid blivit väl mottagen. Kvinnojouren har fått mig att sätta ord på våldet och har fått mig att förstå att även män drabbas. Jag har ifrågasatt mig själv mycket och de har hjälpt mig att förstå vad det är jag har gått igenom och att sortera bland mina tankar och känslor. I dag förstår jag att det är hos henne skulden och skammen hör hemma, och att jag inte kan förändra en person som inte vill jobba med sin problematik, vare sig själv eller i familjerådgivning. Men det har tagit tid att komma hit!”

Man, 40

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Blekinge Läns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.