fredag 12 mars 2010
fredag 12 mars 2010
Något fel. Madeleine Lundström arbetade på gamla marinmuseet, som i dag är kulturskola. Hon märkte direkt att något inte var som det skulle med den gamla skeppsgossekasernen.
BLT-reportage 2006-06-27 | Uppdaterad 2007-10-08
Ända sedan hon var liten har hon haft en ovanlig gåva. Och det behövdes inte många timmar för att Madeleine Lundström skulle förstå att något var fel i den gamla skeppgossekasernen. När hon fick höra om det brutala mordet föll pusselbitarna på plats.
Mordplats. Den gamla skeppsgossekasernen - hem för den grå damen som vandrar omkring och letar efter sin mördade son.
- Jag har alltid älskat gamla hus, men jag har aldrig förstått varför en del skrämmer mig, säger Madeleine Lundström.
- Jag kan inte förklara det, men ibland känns det som en kall fläkt. Och det har varit så ända sedan jag var liten.
En gång i tonåren när hon var hos en kompis som bodde i ett gammalt hus på landet, kändes det så obehagligt att hon var tvungen att ställa sig utanför.
Då kom kompisens mormor ut och gjorde henne sällskap.
- Hon berättade att det spökade i huset. Men det visste jag nog redan, säger Madeleine, vars morfar också hade förmågan att känna sådant andra människor vanligtvis inte känner.
En märklig känsla
När sedan Madeleine som 21-åring fick jobb på gamla marinmuseet, som då var inhyst i nuvarande kulturskolans lokaler, tog det inte lång stund innan hon fick en märklig känsla.
- Första gången jag kände det var när jag skulle gå upp på tredje våningen, där bland annat den stora vapenutställningen fanns. Jag var helt ensam och ändå kände jag mig iakttagen.
Nu visste Madeleine att vakterna kunde skoja med nyanställda så hon vände sig snabbt om och sa "lägg av":
- Men det var ingen där, säger hon och berättar om en känsla så obehaglig att håren reste sig på armarna.
Den unga vikarien vågade först inte berätta om sin upplevelse.
- Det är ju inte sådant man pratar om, säger hon.
Så en dag tog hon mod till sig och frågade en vakt.
- Men han ville inte prata om det inne i museet, så vi gick ut på gården.
Där fick Madeleine för första gången höra om den gråa damen, som ensam och olycklig vandrade runt på museet och letade efter sin mördade son - den unge skeppsgossen som blev brutalt ihjälslagen i källaren.
Ett slag i nacken
Och när hon sedan berättade historien om den grå damen för sin pappa, avslöjade han att hans far en gång varit skeppsgosse och många gånger vittnat om de svåra åren i den hårda skolan.
- Där var mobbning av yngre elever vardag.
Museivakten kunde också berätta för Madeleine om den gången han gått genom galjonssalen på andra våningen och plötsligt fått ett slag i nacken.
- Det var allmänt känt bland personalen att någon inte ville att man skulle vara kvar i byggnaden på kvällen, säger hon.
Inte avskräckt
Madeine blev dock inte avskäckt från jobbet i den gamla skeppsgossekasernen - trots dess enorma rum och ekande stentrappa, där flera ur personalen vittnade om oförklarliga fotsteg.
- Jag hade kunnat förstå om en trätrappa knirrar efter att någon gått på den, så det ju i gamla hus. Men en stentrappa lämnar inga ljud, säger hon och berättar om en upplevelse i museets förråd:
- Jag hörde steg som kom rätt mot mig. Jag ropade, men fick inget svar.
- Det kändes aldrig hotfullt, men efter det gick jag inte gärna ner i källaren själv.
Och det var inte rädsla för det oförklarliga som gjorde att hon undvek att vara ensam i källaren.
- Jag var aldrig direkt rädd, men det tog sin tid innan jag lärde mig att hantera mina upplevelser.
- Då är det värre när jag kommer till platser som jag aldrig varit på och vet att jag har varit där förut, säger Madeleine, som till slut fick nog av grå damens stirrande.
- Då gick jag upp på tredje våningen och ropade så högt jag kunde "nu får det vara nog. Jag vill inte att du följer efter mig mer". Och det hjälpte fakiskt. Men fenomenet med de blytunga dörrarna som öppnades på glänt och stängdes igen var kvar. Liksom många andra oförklarliga händelser.
För mycket spring
1997 flyttade Marinmuseum till Stumholmen och den gamla skeppsgossekasernen Ankarstierna blev kulturskola. Madeleine har varit där några gånger, men inte märkt något.
- Det är för mycket spring och rörelse nu, säger hon.
För några år sedan stötte hon ihop med en försvarsanställd som jobbar på tredje våningen och frågade mest på skoj om han sett något spöke.
- Han tittade lite konstigt på mig. Så berättade han att en sen kväll när han var på väg hem och hade låst den tomma byggnaden, såg han en äldre person i fönstret på andra våningen.
Varvid Madeleine Lundström svarade blixtsnabbt.
- Välkommen till Marinmuseum.
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa oss!
Johanna Spogardh
johanna.spogardh@blt.se
Telefon: 0455-772 35
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (25 ST.)
ANNONSERA
© BLT. Allt material på BLT.SE är skyddat enligt upphovsrättslagen.
