• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Respekt för det övernaturliga. Peter von Busch var museichef på det gamla marinmuséet. Han har stor respekt för de övernaturliga krafterna på sin gamla arbetsplats.

"Man måste hålla sig väl med spöken"

BLT-reportage 2006-07-01 | Uppdaterad 2007-10-08

Peter von Busch är i grunden konsthistoriker och etnolog med stort intresse för afrikansk kultur.
Han började sin yrkesbana på Svaneholms slott, ett av Sveriges mest anrika slott, och hemvist för allehanda spöken - både levande och döda.

Hasande steg
- Klart att det händer saker där, säger Peter von Busch och berättar om den gamle trädgårdsmästaren som envist hävdade att det spökade på slottet.
Och bland folk på bygden frodades åtskilliga historier om suckar, hasande steg och kalla vinddrag i det gamla slottet.
Själv trodde inte Peter von Busch bokstavligt på alla spökhistorierna. Han menar att de flesta ljud i gamla hus har sin naturliga förklaring - som att det rör sig i gamla träbalkar när folk gått genom rummet och att dörrar kan slå igen.
Men han har stor respekt för människor som säger sig ha haft övernaturliga upplevelser.
- Jag tror att somliga människor är mer mottagliga och har lättare för att bli goda vänner med den andra världen, medan andra förnekar den, säger han.

Stor hjärnkapacitet
- Vår hjärnkapacitet är ju så mycket större än den pyttelilla del vi använder. Vi upplever inte en bråkdel av alla de färger och toner som finns, säger han och fortsätter:
- Vad är det förresten som säger att det vi upplever i vaket tillstånd är den enda sanna verkligheten? I afrikansk kultur skiljer man inte på drömvärlden och den verkliga världen. Och när någon dör, försvinner inte den personen förrän dess minne bleknat. Där är det inget konstigt med att de döda finns kvar.
Och allt går faktiskt inte att förklara. Som den gången när han som ung var på väg till Italien och var nära att missa planet.
Peter, som alltid varit en bokmal, förlorade sig i en god bok och glömde tiden där han satt i vänthallen.
- Men plötsligt fick jag en känsla av att någon tittade på mig. Och när jag vände mig om stod min mor på andra sidan glaset och pekade frenetiskt på sin klocka, säger han och konstaterar att han efter alla dessa år fortfarande inte vet om det verkligen var hans mamma som höll ett vakande öga över honom.

Rymningsförsök
Under 70 och 80-talet jobbade Peter von Busch på gamla marinmuséet.
Där hände det fler än en gång att han kände ett märkligt luftdrag i nacken.
Och kanske var det från gråa frun, som skrämde så många av de anställda så att knappt någon vågade gå ner i förrådet ensam.
Själv är Peter mer fascinerad än rädd för det oförklarliga.
- Det gäller att hålla sig vän med sina spöken, säger han och berättar om intressanta fynd i den gamla skeppsgossekasernen. Bland annat ett brev om en desperat pojkes rymningsförsök.

Kastade sig från mastkranen
Det brevet är bland många vittnesmål ett bevis på den hårda kamratfostran som rådde bland skeppsgossarna.
- Hela systemet byggde på pennalism, säger Peter von Busch och berättar att han hittat skeppsgossar som inte var mer än ett år när de kom till skolan.
- Det förekommer faktisk också skeppsflickor.
Ibland lånades gossarna ut till varvet och det hände fler än en gång att en pojke tog ett språng upp i mastkranen och kastade sig ut.
- Då sa man "Nu går ännu en skeppsgosse till himlen".

Inget ondskefullt
Men vad som egentligen hände gråa fruns son är det ingen som vet.
Och med tanke på skeppsgossarnas hårda tillvaro är det inte osannolikt att historien om mordet är sann.
Men även om så vore lurade det, enligt von Busch, aldrig någon ondskefull stämning i det gamla marinmuséet.
- Visst kunde kännas lite pirrigt ibland när man gick genom de stora rummen på kvällarna, men rädd? Nä, jag kunde tvärtom känna mig trygg när jag såg skuggorna av galjonsfigurerna.
- Det kändes snarare som om de höll ett vakande öga över mig, säger Peter von Busch, som även på fritiden vistades i något han betecknar som en laddad miljö.
Nämligen den gamla tunnbindaregården i Kalvhagen.

Kaos vid likbesiktning
I dess stora rum låg en gång kropparna efter sex män som mött sitt öde på Lyckebyån, dit de begett sig för att hämta vass den 10 augusti 1864.
Deras tragiska öde engagerade så många Karlskronabor att på likbesiktningen fick polis tillkallas för att hålla folkmassan i schack.
Men förmodligen fick alla dessa ro efter sin tragiska bortgång. I alla fall har ingen av husets sentida invånare märkt något.
Mer än de makabra fyndet i husets källare.
- Vi hittade hur mycket gamla ben som helst, säger Peter von Busch.

Kerstin Porshed
kerstin.porshed@blt.se
Telefon: 0455-772 24

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: