• SKRIV UT
• KOMMENTARER (2)
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Foto: Staffan LindbomMed den nya njuren fick Marie Olsson, 39, en framtid. Och Kasper, tio år, fick tillbaka sin mamma.

Den nya njuren gav Kaspers mamma en framtid

Blekinge 2009-03-10 | Uppdaterad 2009-03-10

Marie Olsson kommer aldrig att glömma den 12 augusti 2008. Hur hon och Kasper, 10, precis satt sig vid middagsbordet när telefonen ringde.
Marie minns så väl att hon suckade lite på skoj ett ”Åhh, inte nu. Vi struntar i att svara”, men fick en åthutning av sin son.
När hon lyfte luren och någon sa att det var från transplantationsenheten och att de hade en njure som kunde passa henne, trodde hon först att det var ett skämt.
Hon som hade väntat i nästan tre år, var plötsligt några timmar från sin högsta dröm.
Och det var precis som om hon då insåg att den drömmen innebar en stor och riskfylld operation, där hon skulle vara tvungen att ligga i respirator.
I taxin till Malmö kom alla känslor hon burit på så länge.
–Jag grät och skrattade om vartannat. Jag skojade med chauffören och satt tyst långa stunder, minns Marie.
Men mest sms:ade och ringde hon. Till alla nära och kära.
–Jag kände ett otroligt starkt behov att berätta att jag älskade dem. Jag visste ju inte om jag skulle överleva.
Väl på sjukhuset gick alla undersökningar fort. Det var ju inte helt säkert att den nya njuren skulle passa Marie, som för övrigt var i god kondition.
–Det har jag Pia att tacka för, säger hon och klappar den vackra goldentiken som ständigt finns vid hennes sida.
Under de svåra åren följde Pia troget matte på promenaderna där hon brottades med tunga tankar.
–Mot slutet var mitt självförtroende helt på botten. Jag kände det som om jag inte hade något riktigt liv och att jag inte var något värd.
–Hur många gånger stod jag inte där med alla mina tabletter och tänkte att jag skulle göra slut på mig, säger Marie och ryser.
Nu blev det inte så. Kärleken till familjen och alla vännerna var starkare. Men starkast var ändå viljan att se Kasper växa upp.
–Det hade varit egoistiskt av mig att lämna honom i sticket. Men jag ville ju så gärna att han skulle ha en mamma som fanns där för honom, som orkade följa med på fotbollsträningen i stället för att ligga hemma och vila.
När glädjebeskedet kom hade Marie haft sin diabetes i 30 år. Njursjukdomen däremot visade sig i samband med att hon fick barn.
–Då blev njurvärdena successivt sämre och till slut la njurarna av.
Både Maries sambo, hennes bror och mamma testades som donatorer, men det fungerade inte. Det som återstod var att ställa sig i den långa transplantationskön.
–Det tuffaste var att mista friheten och att inse att dialysen var en livsuppehållande behandling, säger Marie och konstaterar att fyra tre-timmars besök i veckan på sjukhuset i Karlshamn gav mycket tid till grubbel.
–Jag tänkte mycket på vad som rörde sig i huvudet på Kasper. Han fick vara med om så mycket jobbigt , säger Marie, som vid ett par tillfällen var nära att mista livet. Bland annat vid en svår blodförgiftning.
I dag är alla de svåra tankarna långt borta. Marie gläds i stället åt de små sakerna, sådant hon inte ens tänkt på innan hon blev svårt sjuk.
–Förut var jag jättenoga med städningen. Nu tänker jag att det kan jag ta en annan dag. Nu vet jag ju att det finns en sådan. Men det är synd att man ska behöva vara över på andra sidan för att förstå det.
Och Kasper kan inte annat än att hålla med. Han är supernöjd med sin nya mamma.
– Förut var hon alltid trött. Nu har hon racerfart jämt.
–Ja, jag har verkligen gjort mitt livs resa, säger Marie och konstaterar att det var precis vad en narkossköterska sa när hon påpekade att hon skulle missa sin efterlängtade dialysresa till Kreta.
– Den här resan är betydligt bättre, sa han. Och det var den så klart.
Bara en sak som att kunna kissa själv.
– Det kanske låter fånigt, men första gången jag gick på toaletten efter operationen var det nästan så att jag ville ha dörren öppen så att alla skulle kunna höra hur det skvalade, säger Marie, som under flera år gått omkring med en ständig urinförgiftning.
– Det var ju det dialysen skötte åt mig, säger hon och konstaterar att det kändes ganska konstigt att låta njuren få jobba med två liter vätska om dagen i stället för att bara få dricka de fem decilitrarna hon var van vid.
Första tiden efter transplantationen innebar också mycket smärta. Marie har ganska suddiga minnen av de elva dagarna i Malmö.
Självklart har det också varit en hel del rädsla att den nya njuren, som sitter i ljumsken, ska stötas bort. Ju längre tid som går, desto säkrare kan Marie känna sig. Här är ett år en stor milstolpe. Har det gått bra under det första året får de som fått en ny njure oftast behålla den under många år framöver.
–Jag kommer alltid att vara njursjuk och tvungen att äta mediciner för att den nya njuren inte ska stötas bort. Jag har sämre immunförsvar och måste gå på kontroller. Men jag kan inte tänka på det. Jag känner mig frisk och det räcker.
–Vilken människa har föresten garantin att leva i morgon? Man får ta helt enkelt ta varje dag som den kommer och vara tacksam för det, säger Marie, som funderar ibland på donatorn.
Det enda hon vet är att han var 52 år. Och det räcker för henne, men via transplantationsenheten har hon skrivit till hans anhöriga och tackat.
– Jag hoppas att det är en tröst i sorgen att veta att hans beslut gjorde så att en liten kille fick tillbaka sin mamma.
Marie tycker att det skulle vara en skyldighet för alla över 18 år att ta ställning i donationsfrågan.
– Säg nej om ni inte vill. Men tänk på hur det skulle vara att själv stå där vid respiratorn och inte veta vad en älskad anhörig ville.
För Marie hägrar nu två mål:
Att bestiga Kebnekaise och att få ett jobb.
Båda är sakerna helt realistiska för en tjej som går ett par mil i veckan och som deltar i en jobbkurs på arbetsförmedlingen.
Tillbaka till jobbet som undersköterska vill hon dock inte. Marie Olsson har sett nog av sjukhus.
– Men jag hoppas att jag kan få ett annat jobb där min speciella erfarenhet kan vara till nytta och hjälpa andra.
Förut var mamma alltid trött. Nu har hon racerfart jämt.
Kasper, 10, är jättenöjd
med sin nya mamma
”
Jag ville så gärna att Kasper skulle ha en mamma som orkade följa med honom på fotbollstäningen.
Viljan att se Kasper växa upp sporrade Marie att fortsätta kämpa.
”

• SKRIV UT
• KOMMENTARER (2)
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: