Nöje & Kultur 2008-04-07
På lördagseftermiddagen fanns möjligheten att ta en paus i de ordinarie helgaktiviteterna i Karlskrona för att istället få sig en dos musikalisk spis av hög kvalité.
Det var violinisten Björn Kleiman och pianisten Johan Hugosson som bjöd på kammarmusik i den nyrestaurerade konsertsalen i Tyska kyrkans församlingshem.
Tyvärr uteblev den stora folkmassan, men ett 30-tal besökare fick sig en mycket fin konsertupplevelse.
De bägge musikerna är trots sin unga ålder redan mycket meriterade, både individuellt och som duo.
Gedigna utbildningar i både England, Tyskland och Danmark har lett både till solo- och kammarkonserter runt om i Europa, talrika stipendier och väl mottagna cd-inspelningar.
Urskiljande från många andra likvärdigt begåvade och drivna musiker, har dessa två ett särskilt intresse för nutida musik, gärna svensk sådan.
De har tillsammans uruppfört flera verk av svenska tonsättare, och bägge har separat spelat in en rad nya beställningsverk, som vunnit fin kritik så väl i Sverige som utomlands.
Denna eftermiddag var det dock störst fokus på musik från den romantiska perioden (ca 1820 – 1900).
Konserten öppnades med Légende av Henri Wieniawski, ett vackert och känslomässigt stycke av den polske violinisten tillika kompositören.
Det tog inte mer än några fraser att förstå att den digra meritlistan för de här bägge herrarna är välförtjänt; Légende spelades med en varm och välvårdad violinklang, tillsammans med ett följsamt och dynamiskt pianospel.
Undantaget som bekräftade regeln i det romantiska temat, var det till Kleiman och Hugosson skrivna stycket Autumn Fields av den nutida tonsättaren Anna-Lena Laurin.
Stycket är inspirerat av naturen utanför Laurins gård i Billinge, och hade en skön stämning av sval, betraktande melankoli över sig; en känsla av kylig oktoberdag.
Kul med en nutida kompositör som vågar skriva melodiskt och lättlyssnat!
I urvalet av Frédéric Chopins 12 Etyder fick Hugosson ensam stå i fokus.
De olika etyderna hade varierande karaktärsslag, och det var en riktig höjdpunkt att få höra Hugossons tekniska behärskning ge liv åt de olika temperamenten.
Eftermiddagens längsta stycke, César Francks Sonat i A-dur, är ett stycke som har det mesta och är lätt att tycka om.
Den romantiska andan trogen, innehåller den de flesta känslolägen och är väldigt uttrycksfull.
Samspel
Det märks tydligt att Hugosson och Kleiman har arbetat mycket tillsammans, de har ett självklart samspel emellan sig – mer än vad som borde vara möjligt då de stod utan ögonkontakt hela konserten.
De var båda väldigt inkännande, och följdes åt i känsloskiftningarna.
I den fjärde satsen av Franck lyfte de bägge sig till en ny temperamentsnivå, med massor av energi och humör.
Det var det enda man i övrigt generellt skulle ha kunnat önska sig mer av; ytterligare en grad av hjärta, smärta och engagemang när den romantiska musiken så inbjöd – gärna i form av ännu mer sydländskt temperament i fortena, och innerlig linje i de svaga legatopartierna. Sarasates Zigeunerweise var ett sådant exempel, där annars Kleiman fick visa att han också besitter en mycket väloljad teknik.
Sammantaget en konsert med stor musik, stora musiker, och trots att den stora publiken svek denna lördag, så fick vi som var där inte desto mindre en inspirerande musikinjektion på hög nivå.
Elinor Berg
Filmskribenten & fritidspedagogstudenten Johan Karlssons banbrytande blogg handlar helt oväntat om film. Filmnyheter, filmtips, filmcitat och filmfrossa väntar er alla. Möt en munter bloggare som gillar bred mainstreamfilm, bakad potatis och sin söta sambo.
- only Zlatan
can judge me
Jag heter Lars Lindquist. Är låtskrivare och sångare i Billie the Vision & the Dancers. Jag ser bloggandet som ett besök hos Dr Melfi, Tony Sopranos psykolog. Här kan jag kanalisera det som behöver komma ut men som inte ryms i en låttext. "Mr Lindquist? have a seat!"









LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (38 ST.)
ANNONSERA