Alex Bergdahl: Alex Bergdahl: ”Jag har pyntat och granen av plast är uppe”
När jag tidigare jobbade inom butiksvärlden sade folk i november ofta ”du måste ju hata jobbet nu när det spelas julmusik hela dagarna”. På samma sätt brukar det skämtas friskt från komiker och serietecknare kring butikspersonalens önskan att hellre avlida snarare än att tvingas lyssna på Just D’s ”Nu är det jul igen” ytterligare en gång. För mig har detta dock aldrig varit ett problem, av en väldigt enkel anledning. Jag älskar julmusik.
Från mitten av november formligen omger jag mig av julskivor signerade artister som Mariah Carey, Celine Dion, Carola, Dean Martin, Bing Crosby och såklart den bästa julskivan av dem alla: Lars Vegas Trio. Jag tycker även om att lyssna på Bachs fina juloratorium och är passionerat förälskad i Luciatågets traditionella musik. Däremot får jag både utslag och ångest av nya, ”hippa”, luciasånger där någon pigg yngling slänger in en rap i ”Staffan var en stalledräng” eller liknande. Det är säkert bra för någon, men inte för mig. Jag tillåter mig själv att vara traditionalistiskt konservativ just vad gäller luciasångerna och deras framförande, men drar mig likväl glatt till minnes en kvinnlig duo i Helsingborgs flickkör som vid Lucia för några år sedan sjöng Carolas ”Himlen i min famn” så vackert att jag rös över armarna och snyftade stilla. Jag hoppas att de sjunger ihop fortfarande.
Vad gäller julmusik annars är det inget som klår Mariah Carey. Man kan såklart rösta på vilka jullåtar man vill i tidningarnas ständiga ”vilken är den bästa jullåten?”-omröstningar och sedan lyssna på The Pogues ”Fairytale of New York” eller John Lennons ”Happy X-mas” tills korna kommer hem. Jag lyssnar på Mariah Carey. Hennes två julskivor är det finaste jag vet. Jag hade ynnesten att få se hennes julkonsert i New York för ett par år sedan vilket var en enastående upplevelse. I Sverige ges naturligtvis också fina julkonserter runtom i landet, och jag hoppas att alla som vill tar sig till någon av dessa och får en dos lugn mitt i juleriet. För det är ju nästan jul nu, enligt sådana som mig. Jag har redan pyntat och granen av plast (med 200 LED-lampor i) är uppe sedan flera veckor. Allt för att jag verkligen älskar jul och för att jag vill att den ska vara länge.
Och när vi sen sitter där på julafton framför Karl-Bertil Jonsson (Kalle Anka intresserar mig inte alls) så sänker sig en frid åtminstone i mitt hus. Jag har inte stressat fram julen, jag har välkomnat den. Jag har inte tvingat fram en julstämning i sista minuten, jag har burit på den länge och låtit den växa i styrka. Alla vörtbröd jag ätit, alla lussebullar jag klämt i mig och all must jag druckit har bottnat i en djupt känd glädje kring denna min favorithögtid. Visst ska allting packas ner sedan, tomtarna ska bort och ljusen släckas. Men det får minsann vänta lite till.
Till slutet av februari ungefär.
