Nöje

Aerosmith tog farväl med luft under vingarna

Norje ,
Kvällens absolut största jubel kom såklart när den stora balladhiten ”I don’t wanna miss a thing” avverkades, då dansades det tryckare och kramades och i princip samtliga mobiltelefoner i hela Norje lyste upp natten.
Foto:

”Att se Aerosmith live är en märklig upplevelse”.

Aerosmith

Var & när: Festival Stage, Sweden Rock, Sölvesborg 8/6.

Artikeln publicerades 9 juni 2017.

Det måste vara ett av världens mest introverta band som spelar på denna nivå, det finns precis noll kontakt mellan bandet och publiken medan den interna kontakten är desto påtagligare. Förhållandet mellan själva bandmedlemmarna är dessutom också konstigt, en superstjärna (sångaren Steven Tyler), en f.d. superstjärna (den numera tärda gitarristen Joe Perry) samt de tre andra som ingen bryr sig om och som står blick stilla på scen i två timmar.

Hur det än är med det så var det ett väldigt vitalt band som avslutade torsdagen på Festival Stage. Däremot saknade jag en röd tråd i deras låtlista, något jag faktiskt gjort varje gång jag sett dem. Det känns alltid som att de spelar för sig själva, utan en tanke på att det står en massa människor och tittar. Det kan vara gott så, men de borde ändå lägga ner lite tid på att få låtsetet att flyta lite bättre. De inledde med ”Let the music do the talking” följt av en liten hitkavalkad som bland annat innehöll ”Cryin’” och Love in an elevator”. Publiken var med på noterna när det plötsligt bestämdes att det var bluesdags, varpå det avverkades två obegripliga Fleetwod Mac-covers där Joe Perry stod för sången. Man såg att bandet hade roligt men där jag stod försvann det en hel del människor som verkade tröttna, speciellt under den urtråkiga ”Oh well” som aldrig verkade ta slut.

Efter detta fick jag så en liten favorittrojka med låtar som inte spelats på ett tag när de luftade såväl ”Mama kin” som en väldigt oförberedd och orepeterad ”Back in the saddle”. Den därefter följande ”Chip away the stone” var sedan tveklöst kvällens största behållning. För de lät ju ändå så otroligt bra, det skulle vara väldigt synd om det verkligen blir så att de lägger av nu. Eller så vill de inte gå samma öde tillmötes som andra band gjort där bristerna blir tydligare och tydligare för varje år som går. Och visst, Steven Tyler sjunger bra fortfarande men det är bakgrundssångaren / keyboardisten som skymtas bakom högtalarna som tar de riktigt höga tonerna.

Kvällens absolut största jubel kom såklart när den stora balladhiten ”I don’t wanna miss a thing” avverkades, då dansades det tryckare och kramades och i princip samtliga mobiltelefoner i hela Norje lyste upp natten. Konserten avslutades sedan med ytterligare ett sjok pliktskyldiga hits inklusive en gåshudsframkallande version av ”Dream on” som är bandets signaturlåt sedan urminnes tider. Och efter att ”Walk this way” avslutats tog det ganska exakt fem minuter innan fyra polismotorcyklar i rasande fart eskorterade fem limousiner ut från festivalområdet, och vips hade Aerosmith kanske spelat sin sista ton på svensk mark. Skulle det nu bli så så var det åtminstone en fin och värdig avslutning.

Jag hoppas dock att de ändrar sig och kör några år till.