Yttre hot för inre tjänst

Ledare
Kirsten Dunst och Dustin Hoffman vid premiären av Wag the Dog, 1997.
Foto:

I filmen Wag the Dog från 1997 skapar presidentens närmaste män ett fingerat krig för att dölja en skandal i Vita Huset. Det som händer i Nordkorea är givetvis djupt allvarligt, men det är svårt att släppa tanken på att Donald Trump också ser sin chans att rikta ljuset mot något annat än sin knepiga inrikespolitiska situation.

Artikeln publicerades 23 september 2017.

Nordkoreas utvecklande av kärnvapen är inte något påhittat problem. Det finns där. Medan landets diktatoriska regim är besatt av att skaffa kärnvapen, lever folket i svält och armod, och under ett förtryck som vi bara kan ana.

Den som har hört, eller läst, Trumps tal, kan konstatera att det är en eller två meningar som har fångat världens uppmärksamhet. Men hela talet i sig är en lång kritik av hur länder som Iran, Venezuela, Nordkorea och Syrien hotar och förstör för resten av världen. I det har han rätt. Sättet att formulera sig blir dock osvikligt trumpianskt. Medieblicken riktas för en stund bort från Trumps egna problem, och mot ett hot bortom havet, som man kan tala om att ”utradera”.

I filmen Wag the Dog hittar Hollywoodproducenten (Dustin Hoffman) och spindoktorn (Robert De Niro) på ett fingerat krig med det lilla och i amerikanska ögon obskyra landet Albanien. På det viset får de både patriotiska känslor att flamma och medierna att prata om något annat än presidentens tafsande på en ung flicka. Trump själv har en rätt knivig politisk situation på hemmaplan, som han har tydliga problem att bemästra.

Reaktionerna på Trumps tal har blivit skilda: från den konservativa flygeln heter det att Trump dragit upp helt nya linjer för världens ledare. Newt Gingrich, före detta talman i representanthuset, jämför med Churchills varningar till Europa åren innan andra världskriget. Medhjälpare till Reagan och Bush menar att talet var en succé.

Kommentatorer från vänsterflanken tycker förstås något annat, nämligen att Donald Trump använde sitt 40-minuterstal för att glorifiera nationalism. Och det är verkligen tydligt: Vi vill inte tvinga på någon vår livsstil, varje ledare i världen måste se till sitt land först. Retoriken signalerar något fundamentalt annorlunda än globalt samarbete.

Att peka ut yttre hot för att nå enighet inåt är ett av de äldsta knepen i ledarhandboken. Det fanns en annan man en gång, som trodde att han skulle kunna bedriva ett "litet segerrikt krig" mot en nation på andra sidan klotet, mot Japan. Den gången var det den ryske kejsaren. Det slutade med ett förnedrande nederlag, 1905. Det har alltså hänt förr att små män med stora egon felbedömt situationer.

Hotet från Nordkorea måste tas om hand – det inser hela världen. Ryssland och Kina, som annars inte bryr sig om så mycket än sig själva, har för en gångs skull röstat ja till strängare sanktioner mot landet. Kina har stoppat sina banker från att handla med Nordkorea.

Men att samtidigt passa på att tala om "utradering" är Trumps numera varumärkta sätt att lyfta bort fokus från sakpolitiken och ägna sig åt krig som ännu inte finns.

Skillnaden mot fiktionen är, att här kommer budskapet direkt från presidenten själv. Trump är både Hollywoodproducent och spindoktor i ett. Det är en roll han trivs i.

Verkligheten överträffar ofta, som bekant, dikten.