Emma Jaenson: Vi måste bli friska från identitetssjukan
Identitetspolitiken fortsätter att spela stor roll i amerikansk politik. I Massachusetts blev en svart kvinna för första gången invald till representanthuset. I Texas blev två latino-amerikanska kvinnor invalda till kongressen. Även en muslimsk kvinna och en kvinnlig ursprungsamerikan har för första gången blivit valda till ledamöter. Och en öppet homosexuell man blev för första gången vald till guvernör.
Mellanårsvalet till den amerikanska kongressen, som nu är förbi, kallades av SVT:s reporter ”a night of firsts” (på svenska ”de förstas natt”). Anledningen var den mängd personer inom olika minoritetsgrupper, som för första gången valdes in till kongressen.
Nyhetsartiklar sprutade ur sig texter om de amerikanska kongressledamöterna, som (i vanlig ordning) till stor del fokuserade kandidaternas hudfärg eller kön. Väldigt lite handlade om vad de tycker. Vad står kandidaterna bakom för politik? Vad vill de åstadkomma? Sällan har det varit så tydligt att det inte spelar någon roll vad som sägs, utan vem som säger det. Vurmen för identitet har djupa rötter i USA, vilket dock inte gör det mindre tragiskt.
Grunden i identitetspolitiken bygger den antiliberala uppfattningen att alla inom en och samma grupp förutsätts ha en gemensam identitet. Åsikter och lojalitet har sitt ursprung i den kulturella, religiösa eller etniska grupp man tillhör.
Identitetspolitiken främjar därför självutnämnda representanter att tala för hela gruppen. Är du svart, kan du representeras av andra svarta. Är du kvinna, kan du representeras av en annan kvinna. Självklart är alla människor långt mycket mer mångfacetterade än så, men identitetspolitiken är paradoxalt nog oerhört svart-vit.
Det här endimensionella synsättet har dessvärre under flera års tid blivit allt mer framträdande även här i Sverige. Begrepp som ”rasifierad” och ”icke-vita” hörs ofta i debatten. ”Vithetsnormer” och ”trygga rum” är ytterligare uttryck som har letat sig in i Sverige från den amerikanska identitetspolitiken. Främst från vänsterhåll, men även i andra politiska sammanhang dyker det titt som tätt upp exempel på politiker som förvirrats in i identitetsträsket.
Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att man ska samla in ”jämlikhetsdata” över personers etniska tillhörighet, religion och hudfärg för att synliggöra olika gruppers utsatthet. Vänsterpartisten Daniel Riazat kritiserade tidigare det svenska fotbollslandslaget för att vara för vitt. De återkommande kraven på att en kvinnlig statsminister (nu senast från Annie Lööf) är återigen, inget annat än ren identitetspolitik.
För en persons hudfärg eller kön säger väldigt lite om dess innehåll. Det är exempelvis milsvida skillnad på Fi:s Victoria Kawesa och Liberalernas Nyamko Sabuni, även om båda är mörkhyade.
För vad identitetspolitiken skapar är ett ”vi och dem”. Den premierar yttre attribut framför saklig argumentation. Den fördummar både samtalet och samhället. Men lyssnar man till den politiska debatten i Sverige, får man lätt intrycket av att samhället redan är infekterat av den amerikanska identitetssjukan.
Så ska det naturligtvis inte vara. De allra flesta människor är mycket mer än sin hudfärg eller sitt kön. Vi bör inte låta identitetspolitikens sjukliga intresse för yta få djupare fäste här.
