Vi har friheten att vara Charlie

Ledare ,
Första numret av Charlie Hebdo efter massakern för ett år sedan.
Foto:

Det är ett år sedan attackerna i Paris, mot magasinet Charlie Hebdo och den judiska matbutiken. Slagordet blev Je suis Charlie – jag är Charlie. Kritiken kom snabbt: alla är inte Charlie, för alla skulle inte ha vågat göra det som redaktionen på Charlie Hebdo gjorde. Men i dagens medielandskap är varje person som uttrycker något, delar något eller bloggar om något, berörd.

Artikeln publicerades 7 januari 2016.

När larmen kom för ett år sedan var det svårt att ta in att en tidningsredaktion hade blivit så hårt drabbad. Egentligen borde det inte ha förvånat. Det är ju inte första gången islamistiska extremister har hotat eller gått till attack mot tidningshus - Danmark är ett närliggande exempel. Det är inte första gången som extremister hotar tidningshus, överhuvudtaget.

Det har sagts många gånger att Charlie Hebdo var en symbol för något. Det stämmer. Tidningsredaktioner, mediahus, förlag, tankesmedjor är alla, förutom sina verkliga funktioner, symboler. De är symboler för ett fritt samhälle.

De finns, till skillnad från multikonglomerat som Facebook, Google och Twitter handfast på plats i ett samhälle, så de blir relativt lätta måltavlor. De fyller en konkret funktion, i det här fallet satir och samhällskritik. I ett annat fall kan det handla om grävande journalistik om organiserad brottslighet eller politisk extremism.

Sedan Charlie Hebdo har Paris fått erfara något ännu värre, räknat till antalet döda och skadade. Under nyåret samlades många människor i centrala Paris, vid Place de la République, för att minnas det som hände i mitten av november.

Det sades i höstas att terroristerna hade valt ut fotbollsarenan, rockkonserten och restaurangerna för att de är så vanliga mötesplatser. Men faktum är att de ju också är symboler, precis som tidningen.

Detta är symboler för det fria liv som innebär att vi meddelar oss med varandra på ett fritt vis. Detta går inte att särskilja från vartannat. Därför kan man mycket väl hävda att vi alla är Charlie. Och att frågan om när, hur och vad vi säger och kommunicerar, berör oss alla, kanske mer än någonsin.

Journalister får betalt för vad de gör. Men det innebär inte att vi gör något annorlunda än vad varje annan person har rätt att göra i samhället. På BLT har vi under året som gått velat förmedla att alla i Sverige inom lagens råmärken är fria att publicera, säga och tycka vad de vill.

Då talar vi rent bokstavligt. I dag kan vem som helst starta en nyhetssida, och har denna nyhetssida en ansvarig utgivare (man kan ansöka om att bli ansvarig utgivare hos patent- och registreringsverket) så blir man en del av det utgivarsystem som vi har haft under många hundra år i Sverige.

Men får förstås också då ta de konsekvenser som en ansvarig utgivare får ta i sina publiceringar.

Men alla har friheten att vara Charlie, på det viset som de själva vill.

Det bästa skydd vi har mot terrorister, vänster, höger eller valfri annan inriktning, är medborgare som vägrar att leva på deras premisser.