Varken Allah eller Gud ska ha statsbidrag

Ledare Artikeln publicerades
Foto: LEIF R JANSSON / TT

Snart presenteras utredningen om nya statliga regler för stöd till trossamfunden, med bland annat ett skärpt krav på att samfunden ska stå upp för vårt samhälles grundläggande värderingen. I stället för nya krångliga regler borde politikerna ställa sig den grundläggande frågan: varför ska skattebetalarna i en sekulär stat över huvud taget finansiera moskéer eller Pingstkyrkor?

I nästa vecka väntas utredaren Ulf Bjereld överlämna ett utredsförslag om skärpt demokratikriterium i stödet till religiösa trossamfund till demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP).

I direktiven till utredningen, som tillsattes 2016, står det att ”ett trossamfund som inte respekterar samhällets grundläggande värderingar, så som alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen och det demokratiska styrelseskicket, inte ska finansieras med allmänna medel”.

Vad utredningen kommer att komma fram till i detalj återstår att se. Men redan på förhand kan man säga detta: det är lätt att säga att staten inte ska betala ut bidrag till trossamfund som inte står upp för demokratiska värderingar, betydligt svårare att omsätta detta i praktiken.

Förutom i extremfallen är det inte en lätt sak att dra den exakta gränsen för vad som faller inom ramen för, eller utanför, ”samhällets grundläggande värderingar”. Ett trossamfund inte tillåter kvinnliga präster, ska det diskvalificeras från bidrag? Om det förespråkar traditionella familjeideal och traditionella könsroller? Om det är kritiskt till homosexuella relationer? Kritiskt till abort?

Tillämpningen av ett demokratikriterium blir inte lättare. Ett trossamfund kan exempelvis säga att det står för vissa principer, men agera på ett helt annat sätt när statens byråkrater inte är närvarande.

Om något ”brott” mot de demokratiska värderingarna uppdagas kan trossamfundet i fråga dessutom säga att det kontroversiella uttalandet inte representerar samfundet som helhet utan att åsikterna enbart representerar den enskildes personliga åsikter. Det blir en delikat uppgift för Myndigheten för trossamfund att leda i bevis att så inte är fallet.

Nej, i stället för att trassla in sig i ett skärpt demokratikriterium för trossamfunden som kommer att vara svårtillämpat borde politikerna ställa sig den mest grundläggande frågan: varför ska en sekulär stat, och därmed dess skattebetalare, över huvud taget finansiera religiös verksamhet?

Religionsfriheten borde, tycker man, innebära att den som inte tror inte heller behöver vara med och finansiera religiös verksamhet, oavsett om det är Romersk-katolska kyrkan, Svenska kyrkan eller Sveriges muslimska förbund.

Religion är inte en angelägenhet för staten utan en privat angelägenhet för dem som bekänner sig till en viss tro. Därmed borde också finansieringen av trossamfunden vara en angelägenhet för dem som tillhör respektive samfund och inte en sak för Sveriges riksdag. Helt enkelt, på samma sätt som andra betalar för sina passioner och fritidsintressen ur egen ficka borde de som ägnar sig åt religion göra det.

2018 är tiden mogen för att helt skilja stat och religion åt.