Varför har vi en stat över huvud taget?
“Gör man bedömningen att man vill jobba med ordningsvakter så är det ett ansvar man måste ta själv. Man kan inte tro att polisen ska lösa alla uppgifter, man måste ha ett eget ansvar för att öka tryggheten”, säger inrikesminister Mikael Damberg (Aftonbladet den 13 april).
Mellan 2014 och 2016 ökade kommunernas kostnader för vaktbolag med cirka 50 procent (Dagens Samhälle, 2 november 2017). Och mellan 2017 och 2018 fördubblades antalet gripanden utförda av ordningsvakter och väktare (Expressen den 31 mars 2019). När polisen inte finns att tillgå och otryggheten i kommunerna ökar, har privata vaktbolag fått ansvaret för att trygga våra gator och torg. Skillnaden från tidigare är bara att staten inte längre tycks vara de som ska betala för våldsmonopolet. Det är i stället kommunerna, med sin redan trängda ekonomi, som får stå för notan.
Men många kommuner har det svårt. Den statliga etableringsersättningen på två år till nyanlända har precis runnit ut efter 2015 års flyktingvåg. Nu ligger i stället försörjningsstödet på kommunerna. På Expressen skriver Anna Dahlberg om Filipstad, som i relation till sin befolkning, har flest personer på försörjningsbidrag i hela landet. Kommunchefen Claes Hultgren säger nu att “Vi får väl skicka in vår konkursansökan” (Expressen den 13 april). Även Vilhelmina rapporterade nyligen om uppsägningar och neddragningar efter Migrationsverkets minskade stöd (SVT den 15 april).
Och utöver kostnaderna för olika ersättningar och bidrag så har alltså även kostnaden för vaktbolag ökat dramatiskt. Polisens budget ligger i dag på 25 miljarder kronor, vilket kan jämföras med Säkerhetsbranschens omsättning på cirka 57 miljarder kronor under 2018. Både Roger Fredriksson (M) i Ronneby och Emelie Pilthammar (M) i Sölvesborg är kritiska till att den statliga ersättningen uteblir (P4 Blekinge den 15 april).
Så med detta i åtanke – vad är egentligen statens ansvar? Vad är det om inte att säkra medborgarnas trygghet? Och vidare, vad hade hänt om regeringen i Stockholm hade fått ta konsekvenserna för sin förda politik?
Den kommunala finansieringsprincipen, som säger att kommunerna ska ha full kostnadstäckning för de krav som regeringen ställer, tycks inte fungera något vidare. Här kan staten beordra kommuner att ta på sig ansvar för saker de själva inte orkar finansiera. De kan kort och gott bedriva en politik om de själva vet att de inte behöver stå som ansvariga några år senare. Då är det ju bara att skyffla över ansvaret på kommunerna.
Dambergs uttalade är häpnadsväckande arrogant. Regeringen borde också fråga sig vad som händer när staten inte upprätthåller sin kärnverksamhet, och kommuninvånare inte får de tjänster de betalar för med sina surt förvärvade skattepengar? Vad händer med skatteviljan? Synen på politiker? Med polariseringen? Populismen?
Damberg borde se till att investera i människors trygghet i kommunerna, om inte för att minska otryggheten så åtminstone för att motverka missnöje. Välfärden är inget som det bara går att ösa ur utan att det tar slut. Men så är det även på motsvarande sätt med medborgarnas tillit till staten. Missnöjet – och otryggheten – måste tas på allvar. Politiker bör stå för konsekvenserna av den förda politiken.
