Vänsterns besatthet av de rika

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Maria Jörgel Andersson

Debatten om inkomstskillnader borde fokusera på hur vi lyfter människor ur fattigdom, inte om hur rikedom ska bekämpas.

Nyligen kom ny inkomststatistik från Statistiska centralbyrån (SCB). Statistiken visar att alla i snitt har fått det bättre mellan 2005-2016 men också att inkomstskillnaderna i Sverige successivt har vuxit. Enligt den så kallade Gini-koefficienten (ett mått på ojämlikhet) har den ekonomiska ojämlikheten inte varit så stor någon gång sedan 1991 då SCB började mäta.

På vanligt manér stämde vänstern upp i klagosång. Så väl LO, Vänsterpartiet som Socialdemokraternas ungdomsförbund var ute och krävde höjda kapitalskatter för att göra Sverige mer ekonomiskt jämlikt. Med kapitalskatter avses exempelvis förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt och fastighetsskatt.

Inläggen från vänstern är talande för diskussionen om inkomstskillnader. För diskussionen kom alltså på en gång att handla om hur man ska göra de rika fattigare.

Det är en destruktiv ingång i diskussionen. För vad leder exempelvis återinförd arvs- och gåvoskatt eller förmögenhetsskatt till?

Jo, de leder till att kapital, företag och entreprenörer väljer att verka i andra länder än i Sverige. Priset för ökad ekonomisk jämlikhet medelst dessa skatter blir på så sätt färre företag, färre arbetstillfällen och färre investeringar i Sverige. Hur gynnar det dem som har det sämst ställt i samhället i det långa loppet?

Detta är inte heller spekulationer. Sverige vet av erfarenhet hur skadliga förmögenhets- och arvsskatt kan vara och det var därför de togs bort. Sistnämnda skatt avskaffades dessutom i stor parlamentarisk enighet.

Nej, den sunda ingången i diskussionen om ojämlikhet borde i stället handla om hur möjligheterna kan förbättras för dem som har det sämst ställt. Och den gemensamma nämnaren för dem som har det sämst ställt i Sverige är avsaknaden av jobb. Det är i den änden diskussionen måste börja.

Här handlar det givetvis om skolan och utbildningspolitiken. En misslyckad skolgång ökar exempelvis risken för arbetslöshet och bidragsberoende med låga inkomster. I stället för att motarbeta framgångsexempel som Internationella Engelska skolan (där andelen elever med utländsk bakgrund är högre än genomsnittet i Sverige) borde landets skolpolitiker fråga sig vad man kan lära av deras utbildningskoncept. Det är mycket mer intressant att tala om hur utbildningen kan bli bättre än att bli upphetsad över att inkomstskillnaderna har ökat.

Hur arbetsmarknaden ser ut och fungerar påverkar också de sämst ställdas möjligheter att lämna låga inkomster via bidrag och försörja sig själva. Samtidigt som Sverige har haft en mycket omfattande immigration av människor med låg utbildningsnivå är andelen jobb på arbetsmarknaden som kräver liten eller ingen utbildning låg jämfört med exempelvis Tyskland eller Danmark. I det sammanhanget är det mycket mer intressant att tala om utbildning och hur vi kan öka antalet enkla jobb än att prata om de rika.

Att Sverige har många människor som det går bra för är en stor tillgång, inte ett problem. Debatten om inkomstskillnader borde fokusera på hur vi lyfter människor ur fattigdom, inte om hur rikedom ska bekämpas.