Vänstern och ekonomin

Ledare Artikeln publicerades
Volvo i Olofström. En pengabinge, enligt vissa.
Foto:Gunnel Persson
Volvo i Olofström. En pengabinge, enligt vissa.

En cyniker vet priset på allt, men värdet på inget. Vänsterdebattören Göran Greider har i ett antal ledare hävdat att när något kan mätas i pengar tappar vi förmågan att se dess värde. Kanske pratade han om sina tyckarvänner på vänsterkanten?

En sådan är Fredrik Virtanen på Aftonbladets ledarsida. I en väldelad krönika nyligen argumenterar han för att staten skulle kunna beslagta stora förmögenheter, för att betala ut bidrag eller driva flyktingboenden.

Sveriges miljardärer äger sammanlagt 1120 miljarder, skriver han. De skulle kunna användas till 40 års flyktingmottagande eller att ge alla fattigpensionärer 2000 kronor mer i månaden i 220 år. Liknande tongångar har alltid hörts från vänstern.

Problemet är att Virtanen enbart ser en siffra, 1120 miljarder, men inte förstår vad de består av. Om något verkar han tro att miljarderna ligger orörda i en stor pengabinge, redo för klåfingriga politiker att hämta upp och börja använda. Utanför Kalle Ankas värld är verkligheten en annan.

    Av de 1120 miljarderna består nästan allt av investeringar i företag. De används för att bygga fabriker, maskiner och fastigheter, till att skapa jobb, tillverka bilar och sälja kläder. Miljardärernas familjesilver, som Virtanen vill beslagta, består i själva verket av Ikea, Volvo, Peab, H&M och alla andra storföretag med starka privata ägare.

    Visst kan man sälja ut deras fabriker och fastigheter för att betala löpande utgifter, men särdeles smart är det inte. Frågan är också vem som skulle våga bygga upp nya storföretag när staten visat sig villig att förstöra de gamla.

    Därför är det närmast omöjligt att hitta ekonomer som förespråkar en Virtanens väg, vilket han också inser. "Så kan man inte räkna, säger ­nyliberal vän av ordning", skriver han, men fortsätter sedan: "Visst kan man det. Det är helt en fråga om inställning, om filosofi, om politisk åskådning". När en doktorand i nationalekonomi på Twitter påpekar bristerna i argumentationen avvisas han som "högerteknokratisk bimboekonom".

    Visst kan man argumentera för att det behövs högre skatter, för att förflytta en del av den privata konsumtionen till offentliga utgifter inom exempelvis vården eller försvaret. En sådan debatt pågår ständigt.

    Men någon stor pengabinge som bara väntar på att användas finns inte, utan de pengar som tas får effekter på verkstadsgolven och i butikskassorna. Vänsterdebattörer som Virtanen ser priset på företagen, men förstår inte deras värde. Och då förstår de inte heller ekonomin.