Vänsterfeminismen måste sluta med meningslös symbolpolitik
Två debattörer från Rättviseförmedlingen och Fredrika Bremer Förbundet har föreslagit ett nytt bokstaveringsalfabet (DN den 27 september). Kalle ska bli Khaled, Peter ska bli Pippi och Ludvig ska bli Leila. Alfabetet, som bland annat Försvarsmakten och Polisen använder sig av, består enbart av mansnamn. Dessutom svenska sådana. Det nya alfabetet ska bidra till att ”öka jämställdheten och förbättra representationen”.
Ord är viktigt för den vänsterfeministiska rörelsen. De anses befästa strukturer och främja ojämställdhet. Könsnormativa ord ska därför ut. Ord som inkluderar och synliggör andra könsidentiteter och grupper ska in.
I Kiruna kommun har Feministiskt Initiativ (Fi) drivit igenom att ”hon” och ”han” i offentliga dokument skulle bytas ut till ”hen”. Någon praktiskt fördel med förslaget fanns naturligtvis inte. Det är symbolpolitik.
Även i Stockholm stad har den meningslösa feministiska språkpolisen varit framme för att göra ord mer könsneutrala. ”Jungfrulig mark” har föreslagits bli ”obebyggd mark” och ”byggherre” bli ”byggperson”.
För den vänsterfeministiska rörelsen har ordvrängeri blivit 2000-talets jämställdhetskamp, i stället då för att försöka förändra något på riktigt. För tänk vad som hade kunnat åstadkommas ifall all den tiden och energin i stället lades på verkliga problem? På de jämställdhetsproblem som inskränker kvinnor frihet i deras vardag och som i förlängningen påverkar hela samhället?
Hedersförtrycket, som förmodligen är vår tids viktigaste jämställdhetsfråga, motarbetades i stället under lång tid. Frågan relativiserades och förminskades. Personer som påtalade de växande problemen med flickor och kvinnor som var fast i hederskultur i våra förorter brunsmetades.
Skillnaden i livsinkomst mellan män och kvinnor är fortfarande en springande jämställdhetsfråga. Anledningen stavas att kvinnor oftare stannar hemma med barnen. Något som exempelvis hade påverkat kvinnors möjlighet att komma ut i arbetslivet är att reformera föräldraförsäkringen, i stället då för att byta ut Bertil till Berit i bokstaveringsalfabetet.
Utöver det måste kvinnors utbildning löna sig. Inom den offentliga sektorn är kvinnor i majoritet. Kvinnor arbetar oftare inom yrken som sjuksköterska, lärare eller socionom, och har lägre lön än i den betydligt mer mansdominerade privata sektorn. Att den offentliga sektorn genererar lägre löner är inte heller bara ett jämställdhetsproblem. Det får som bekant också konsekvenser för kvaliteten inom den offentliga skolan och sjukvården.
Men i stället för att lägga tid och energi på att hitta lösningar till riktiga problem - lösningar som kan förändra samhället till det bättre - vrider man på pronomen, blir kränkt av icke-könsneutrala uttryck och skriver debattinlägg för att ändra i myndighetsspråket. Det är trams.
Den vänsterfeministiska rörelsen måste prioritera riktiga problem i stället för helt meningslös symbolpolitik. Det finns verkliga jämställdhetsproblem som kräver seriösa förslag.
