Universiteten är inte till för alla
Dagens universitet har förlorat mycket av sin forna glans. En utbildning är inte längre nödvändigtvis ett intyg för bildning och intellekt. I regeringsförklaringen påpekas att kraven på utbildningar ska skärpas och antagningskraven ska höjas. Men nu har Universitets- och högskolerådet (UHR) gjort en analys av vad som skulle hända om behörighetskraven skärps från dagens betyg E till C på ett antal utbildningar (Sydsvenskan den 3 juni 2019).
Resultatet är nedslående, om än kanske inte förvånande. Ämneslärare och förskollärare skulle tappa 63 respektive 68 procent av de antagna. Men värst är det på grundlärarutbildningen: där skulle hela 86 procent av de antagna aldrig kommit in på utbildningen från första början. Det är alltså riktigt illa ställt på lärarutbildningen.
Konsekvenserna av höjda behörighetskrav skulle främst drabba män, personer med invandrarbakgrund och personer från lågutbildade hem. Högskolor skulle inte kunna fylla utbildningar och allt fler skulle i stället söka sig till komvux.
Men rapportens slutsats är inte given. UHR tittar nämligen inte på hur många fler som potentiellt skulle söka till lärarutbildningar om kraven höjdes. Det är rimligt att anta att fler personer med högre betyg skulle söka sig dit om det blev konkurrens om platserna. Att människor börjar studera till jurist eller läkare är inte nödvändigtvis för att de vill studera just den utbildningen, utan för att kraven på utbildningen motsvarar deras betyg.
Sannolikt skulle det dock uppstå mer lärarbrist. Men svaret kan, för den sakens skull, inte vara att bibehålla de ynkligt låga behörighetskraven. Tidigare har det hetat att det finns ett egenvärde i att människor utbildas. Och visst, det stämmer. När utbildningsväsendet höll en viss standard så var universitet och högskolor en möjlighet till klassresor. Men vad är värdet i att nya högskolor och utbildningar öppnas och allt fler människor slussas genom universitetet om utbildningarna inte leder till varken bildning eller arbete? Om kraven är så låga att studenter kommer in utan att kunna skriva begriplig svenska? Eller inte förstår grundläggande matte? Det är befängt att lärare som knappt har tagit sig igenom gymnasieskolan ska utbilda framtida generationer. Vad usla förkunskaperna, och de låga antagningskraven till utbildningar dessutom leder till är att många som påbörjar en utbildning hoppar av.
Precis som man nu gör inom försvaret, borde skolan anstränga sig för att locka tillbaka fler pensionerade lärare. Underlätta för doktorander, lektorer, professorer och andra typer av forskare att arbeta inom skolan. Som vanligt borde Sverige också rikta blicken mot andra länder för att lära. Den finska skolan är, till skillnad från den svenska, en av de bästa i världen. Professor på lärarutbildningen vid Helsingfors universitet Jari Lavonen, påpekar även han att den akademiska statusen är viktigare än lönen för att göra yrket attraktivt. Så hur höjs statusen? Ja, bland annat genom att göra utbildningen tillgänglig för de allra mest kompetenta. I Finland är utbildningen femårig, lärarna vid lärarutbildningen ska ha doktorsexamen och lärarpraktiken utförs på övningsskolor med extra högutbildade lärare (SvD den 12 mars 2015).
För att rädda den svenska skolan krävs mycket. Men att behörighetskraven höjs, för att lärare med åtminstone grundläggande kunskaper ska utbilda framtida generationer, borde vara en självklart.
