Trädkramarna gör klimatet en björntjänst

Ledare
Antalet nya naturreservat fördubblades 2016 jämfört med 2015. Hur klokt är det ur ett klimatperspektiv?
Foto:

Trädkramare gör sitt bästa för att stoppa avverkningar och förra året skyddades ytterligare 35 000 hektar i naturreservat. LRF varnar nu, helt riktigt, för att reservatsbildningarna försvårar klimatomställningen.

Förra året fördubblades antalet nya naturreservat i Sverige. Sammanlagt växte den skyddade arealen med 35 000 hektar.

Enligt en informationsbroschyr från Naturvårdsverket (2010) uppgår den sammanlagda ytan av alla naturreservat nedanför fjällen och den fjällnära skogen till en lika stor yta som Skåne. Räknar man även in skyddad mark i fjällområdena, motsvarar naturreservaten nästan en lika stor yta som hela Danmark. Och det var före de 35 000 hektaren tillkom 2016.

Utöver det finns mark utanför reservaten som på ett mycket tveksamt sätt skyddas med hänvisning till artskyddsförordningen.

Ledarsidan uppmärksammade för litet tag sedan skogsbonden Henrik Skane som under flera år inte fått avverka en mogen granplantering eftersom den fridlysta svampen bombmurkla etablerat sig där (BLT den 8 februari). Ett annat liknande fall har Svenskt Näringsliv nyligen belyst (8 februari). Skogsbonden Per-Olof Löfgren i Hälsingland får inte avverka en tredjedel av sin skog för att fågelskådare upptäckt lavskrikor bland träden.

En som oroar sig över utvecklingen är Sven Erik Hammar, ordförande i LRF skogsägarna. "Vi behöver använda naturen mer för att ställa om till en bioekonomi. Och då kan vi inte fortsätta att ta bort (skogs)produktion på det sätt som har skett", sa han nyligen i en TT-intervju apropå de många nya naturreservaten (TT 15 februari).

Det är på inga sätt ett påstående som saknar grund. För när mogen skog inte får avverkas, eller produktiv skogsmark tas ur bruk, skadas klimatarbetet. Detta har inte minst professor emeritus och tidigare rektor vid Skogshögskolan Mårten Bendz framhållit flera gånger (bland annat Skogsaktuellt den 13 januari, Smålandsposten den 24 januari).

Hans argumentation är enkel.

När skogen växer binder den koldioxid från atmosfären. När skogen blir till plank, reglar eller bjälkar och byggs in i hus lagras kolet fram till den dag då huset bryts ned av mikroorganismer eller eldas upp, alltså under mycket lång tid. Effekten blir givetvis än större om träprodukter dessutom ersätter material som ger upphov till stora koldioxidutsläpp – exempelvis betong och stål.

Skogens tillväxt kulminerar när den är mellan 50 och 80 år. När skogen är gammal växer den ytterst lite och när tillväxten avtagit binder den bara lite eller ingen koldioxid alls.

För att skogen ska göra störst klimatnytta gäller det alltså att den avverkas när den slutat binda koldioxid. Tillåts träden däremot, som i ett naturreservat, stå kvar och till slut falla ned till marken och förmultna frigörs koldioxiden återigen till kretsloppet.

Trädkramarna gör sitt bästa för att förhindra avverkningar och med Miljöpartiet vid rodret i Rosenbad bildas naturreservat som aldrig förr. Det drabbar givetvis både tillväxt, jobb, export och till slut välfärden men det går också stick i stäv med klimatarbetet. MP och trädkramarnas syn på skogen är fast i en förlegad syn på miljöpolitiken. De bör tänka om.