Tips inför Liljestrands nästa turné utanför Stockholm

Ledare Artikeln publicerades
Kanske dags att fråga lokalinvånarna vad de tycker?
Kanske dags att fråga lokalinvånarna vad de tycker?

I Expressen skriver Jens Liljestrand ett porträtt av det nya Sverige, “nybyggarlandet” som han kallar det. Men den samhällsförändring som han själv har röstat för, tycks han inte vilja leva i.

Liljestrand beskriver ett Landsbygdssverige som sedan länge är ett “långsamt slocknande och avfolkat ålderdomshem, [som] nu också har blivit en flyktingförläggning, ett asylboende, ett nybyggarland” (Expressen den 5 juni 2019).

Berättelsen är som en antropologisk studie av “den andre”: de som bor i samhällen som Hultsfred, Olofström, Emmaboda och Alvesta, långt bort i den verklighet som Liljestrand aldrig ser i Stockholm där han själv bor. Så länge han inte är ute på föredragsturné, vill säga.

“På trottoarerna mest äldre, på kryckor och rullatorer. Och så invandrarna, för det mesta män, yngre eller äldre, på torgen, utanför stationerna, på perrongerna.”

Och det är invandrarna, menar han, som är landsbygdens räddning. De äldre försvinner, ungdomar flyttar och butikerna stänger. Efter att ha vandrat runt i ett folktomt Alvesta, ätit en pizza till bakgrundsljudet av ett arabiskt tv-program och ha fastnat i Emmaboda där han beskriver det enda hotellet som ett “gräsligt schabrak” som omvandlas till asylboende, vill han hem. I ett försök att komma tillbaka till Stockholm, beskriver han den syriska taxichauffören vars son översätter i baksätet: “För det är ju han som bor här, hans barn bor här, det är han och hans familj som ska befolka hyresrätterna, driva butikerna, köra bilarna, gå på skolorna, öppna restaurangerna och betala skatterna. Min publik är det förgångna. Pojken i baksätet är framtiden.”

Men Liljestrand vill, trots det romantiserade nybyggaridealet, hem till varje pris. Till slut kommer han till rätta på ett “förstaklassäte i X2000” för att återvända till sitt (bekväma, vita och trygga) medelklassområde i Stockholm. Han vill nämligen, likt många andra opinionsbildare, inte bo i Olofström eller Hultsfred eller Jämshög. Den samhällsförändring som han själv har röstat för, vill han inte leva i. Han vill tycka till om invandringen och de utdöende landsorterna, men inte vara en del av det. Han är heller inte intresserad av lokalbefolkningens upplevelser av samtiden. Vad tycker de, som i generationer har bott på de mindre orterna? Vad säger de om att deras närmiljö har förändrats drastiskt de senaste åren? Varför undrar Liljestrand inte om det?

Integration kräver dessutom att det finns något att integreras i. Hur tänker Liljestrand att landsbygdens utmaningar ska försvinna om det inte finns några svensktalande kvar? Då blir det inget “nytt Sverige”, i enlighet med det Liljestrandska idealet. Det blir samma samhälle som den kultur folk kommer från, bara på en ny plats. Och som sagt, vad är invånarna i Olofströms, Hultsfreds och Jämshögs syn på det? Trygghet är ju trots allt det som har varit. Förändring upplevs ofta som skrämmande.

I Filipstad beskrev kommunchefen Claes Hultgren att det främst är lågutbildade som blivit kvar i kommunen. Högutbildade invandrare flyttar. Och således har Filipstad, i relation till befolkningen, i dag flest socialbidragstagare i hela landet (Expressen den 13 april 2019). Många kommuner – flera av de Liljestrand beskriver – tampas med liknande problem. Kanske borde han fråga invånarna om det?

Det är bara en reflektion inför Liljestrands nästa föredragsturné utanför Stockholm.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Blekinge Läns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.