Ledare: Tio små brexitpojkar

Ledare Artikeln publicerades
Boris Johnson är en showman som ständigt hamnar i rampljuset. Nu har han avgått från den brittiska regeringen.
Foto: Kirsty Wigglesworth
Boris Johnson är en showman som ständigt hamnar i rampljuset. Nu har han avgått från den brittiska regeringen.

Mysteriet kring de avhoppade ministrarna döljer att det främst är EU som dödar handeln.

Hopp, hopp, hopp. Theresa Mays regering går mot en flopp. Anledningen är en djup spricka kring förhandlingarna om Storbritanniens framtida relation till EU.

Majoriteten i regeringen tycks nu vilja driva en ”mjuk Brexit” med bevarat handelstillträde, där de accepterar EU:s regelverk kring jordbruk och varor i utbyte mot större frihet att själva reglera tjänster och digitala frågor.

Detta har nu lett till att tre ministrar lämnat regeringen, alla anhängare av Brexit i omröstningen 2016. Den tredje och tyngste att hoppa av var utrikesminister Boris Johnson, som menar att avtalet skulle göra Storbritannien till ”en koloni”.

Sedvanligt drama och skådespel alltså. Medierna lär fyllas av spekulationer kring om och hur länge Theresa May blir kvar som premiärminister och vem som annars kan tänkas ta över.

Situationen bör förstås mana till eftertanke för de som i dag försöker väcka liv i frågan om svenskt EU-medlemskap. Som det brittiska exemplet visar vore ett utträde att köpa grisen i säcken. Den helt avgörande frågan på vilka villkor det ska ske, avgörs först i efterhand. När Sverige röstade om medlemskap 1994 fanns det ett färdigförhandlat avtal att utgå ifrån och ta ställning till.

Att gå ur är inte heller detsamma som att inte ha gått med. Att bryta ett omfattande och komplicerat avtal är uppslitande och relationen riskerar att bli därefter. Skilsmässor tenderar att sätta spår.

Risken är därför att reaktionen från den lämnade parten på andra sidan kanalen blir att man snipigt gottar sig åt den brittiska regeringskrisen. ”Jojo, så går det minsann, som man bäddar får man ligga.”

Det vore en korkad respons, för vad de brittiska regeringsproblemen illustrerar är något som i högsta grad gäller Sverige: Det är svårt att vara handelspartner till EU.

För att underlätta handel internt har ett enormt regelverk standardiserats på EU-nivå och av den som vill handla med EU krävs inte sällan att de helt enkelt anpassar sig till alla dessa lagar.

EU vill inte bara att reglera hela Storbritanniens utbud av varor och jordbruksprodukter – ett krav från i vintras är att få veto mot vilka andra britterna handlar med.

Detta är två onödiga och farliga krav, som den svenska regeringen medverkar till.

Brexitförespråkaren och frihandelsvännen Daniel Hannan påpekar (The Telegraph 1/7) att länder kan handla med varandra på premissen att godta varandras standarder och regleringar. Vi litar helt enkelt på att deras produkter är ungefär lika bra som våra, och slipper därmed en massa byråkrati. Enligt den så kallade Cassis de Dijon-domen gäller detta även inom EU, men stort arbete läggs ändå på att standardisera och harmonisera regler i Bryssel.

Det vore dessutom bara bra om Storbritannien efter Hannans recept förhandlade fram förmånliga handelsavtal som rev tullbarriärer och handelshinder mellan Storbritannien och andra länder i världen. En konkurrens om goda handelsvillkor skulle vara en viktig motkraft till dagens växande protektionism.

EU borde söka egna avtal som ökar handeln – inte försöka krångla till villkoren för att handla med oss, än mindre stoppa utanförstående länders ambitioner att handla med andra.