Tala om annat än ökade krav

Ledare Artikeln publicerades

Angående ledaren "Sossarna i Malmö visar vägen" (BLT den 10 november).

En ensamstående person med försörjningsstöd har 3930 kr/mån kvar att leva på när hyra och el är betald. Storleken på försörjningsstödet har under de senaste 11 åren ökat med totalt 510 kr, alltså i snitt 47 kr/år. Det står inte i proportion till 11 års ökade kostnader för livsmedel med mera.

Försörjningsstödet är tänkt som en tillfällig, kortvarig ekonomisk hjälp i väntan på annan inkomst. Fullt arbetsföra personer som har arbetslivserfarenhet blir kortvariga bidragstagare. De allra flesta som ansöker om försörjningsstöd har dock någon form av hinder. Det kan vara psykiska eller fysiska problem, missbruksproblem eller långtidsarbetslöshet med psykisk ohälsa som följd.

I samarbete med Arbetsförmedlingen och kommunens arbetsmarknadsenhet beviljas försörjningsstödstagaren oftast en tidsbegränsad praktik. Praktikanterna får inte bara något att göra om dagarna, de får arbetskamrater, rutiner i sin vardag och närmar sig arbetsmarknaden. De flesta trivs väldigt bra och tycker det är tråkigt när praktiken upphör. Ett krav om motprestation för att ha rätt till försörjningsstöd tror jag dock skulle riskera att låsa in människor på en alternativ arbetsmarknad, liksom tidigare ”Fas 3” tenderade att göra.

Att leva på försörjningsstöd innebär ofta att behöva vända och vrida på varenda krona för att få dem att räcka hela månaden, att inte kunna betala sina skulder, att aktivt söka jobb och redovisa dessa, att ansöka om nytt försörjningsstöd varje månad och inte veta om, och i så fall när pengarna kommer att utbetalas, att ofta tvingas byta handläggare på grund av hög personalomsättning och därför behöva berätta sin livsberättelse om och om igen, att komma på regelbundna besök till socialkontoret och känna skuld och skam för att månad efter månad vara beroende av samhällets yttersta skyddsnät.

I stället för att tala om ökade krav på försörjningsstödstagarna vill jag påtala att det vore en stor vinst om vuxenpsykiatrin fick medel till att minska köerna till sina utredningar. På vissa håll i länet är det just nu två års väntetid till exempelvis en ADHD- utredning. Många har försörjningsstöd i väntan på utredning och eventuell medicinering och har under tiden stora svårigheter att hitta och behålla ett arbete. Några får, efter den långa väntan, diagnoser som ger rätt till sjukersättning från Försäkringskassan om bedömning görs att personen inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Vägen dit har dock ofta varit lång och kantad med flertalet misslyckanden.

Mona-Lisa Appelqvist

Svar: Det stämmer att försörjningsstödet inte är särskilt högt för en ensamstående. Men det stämmer också att försörjningsstödet tillsammans med andra bidrag kan uppgå till belopp motsvarande de som en genomsnittlig lägstalön efter skatt ger. Det handlar om familjer med flera barn. Det har uträkningar från riksdagens utredningstjänst visat.

Samhället kan inte vara handlingsförlamat när det långvariga bidragsberoendet ökar. Vad man kan konstatera är att dagens situation inte har fungerat tillfredsställande. Det handlar om hur arbetsmarknad och skattesystem fungerar. Men också om hur bidragssystemen fungerar. Krav om motprestation, eller ökade krav på motprestation, kan påskynda att utanförskapet bryts men förstärker också samhällskontraktet: att välfärdsstaten förutsätter att man bidrar och gör sitt yttersta för att bryta ett bidragsberoende.

Anders Gustafsson