Symbolpolitisk plastskatt gör ingen skillnad
Från och med nästa år kan det införas en skatt på plastpåsar, då en vanlig plastpåse kan komma att kosta upp till sju kronor. Det miljöpartistiska språkröret Per Bolund menar att “En skatt kan hjälpa till att styra mot att antalet plastpåsar som hamnar i naturen minskar” (SVT den 20 juni). Gott så.
Men samtidigt får man lätt intrycket att våra Ica-kassar är en stor miljöbov. Så är det nämligen inte. En förkrossande majoritet av plastpåsarna i haven kommer inte från Sverige. 90 procent rinner ut via enbart tio floder, varav åtta finns i Asien och två i Afrika. Globalt sett återvinns enbart nio procent av all plast. Kina, Indonesien och Thailand ligger i topp när det gäller nedskräpning, där en stor del av soporna genereras av en grupp människor som konsumerar allt mer, utan att ha tillgång till sophantering (World Economic forum den 8 juni 2018). Sannolikt kommer alltså den svenska skatten på plastpåsar ha totalt noll påverkan på plasten i haven.
Men misstolka mig rätt. Plast är ett stort miljöproblem. Vid 2050 beräknas haven bestå av mer plast än fisk. Rapporter kommer återkommande om fåglar och vattenlevande djur som dör med magsäckarna fulla av plast. Och även om det är ett fåtal länder som släpper ut majoriteten av all plast i världen påverkas alla jordens länder när plast sönderdelas till mikroplaster och förs via undervattensströmmar över jordklotet.
Men vad regeringen, med Miljöpartiet i spetsen, nu gör är att reducera en viktig miljöfråga till ängsligt värdegrundsposerande. Plastpåseskatten är symbolpolitik. Danska Naturstyrelsen visade i en studie att plastpåsarna är långt mycket mindre miljöskadliga än både tyg- och papperskassar. EU-kommissionen rapporterade att en minskning av plastpåsar resulterat i att bland annat användandet av soppåsar ökar. Svenskar är dessutom generellt sett duktiga på att återanvända plast. Det inte sagt att vi inte kan bli bättre på att använda plastpåsar mer än en gång och undvika att köpa exempelvis frukt och grönsaker som ligger i inplastade förpackningar.
Men vill vi åtgärda problemen med nedskräpning i vår miljö måste blicken riktas mot de länder som står bakom majoriteten av nedskräpningen. Det gäller för övrigt många områden när det kommer till miljö- och klimatpolitik. Sverige är ingen stor miljöbov. Kina har dock redan tagit stora steg för att minska utsläppen. Fram till 2020 ska man uppnå 35 procents återvinningsgrad genom att 46 stora städer ska börja återvinna skräp. I Indien har man förbjudit icke-nedbrytbara plastpåsar och även startat ett stort projekt för att rengöra Ganges, som är den näst mest plastförorenade floden i världen (World Economic forum den 8 juni 2018).
Det mest effektiva sättet för Sverige att minska plastskräpet är nämligen inte att införa ännu en skatt. Nej, det är att på olika sätt uppmuntra andra länder att minska de egna utsläppen. I Storbritannien sätter man exempelvis av tre procent av biståndsbudgeten för att skänka till återvinning i utvecklingsländer (Bloomberg den 25 juni 2018).
Plastpåseskatten tycks snarast vara ett opportunistiskt försök att dra in mer pengar till statskassan. Om regeringen vill bedriva effektiv miljöpolitik borde de sluta med symbolpolitiska utspel som inte påverkar miljön det minsta.
