Gustav Juntti: Sveriges nästa statsminister kan mycket väl heta Annie Lööf
Om en månad finns ett valresultat för landets riksdagspartier att hantera. Varken Alliansen eller det rödgröna blocket har enligt opinionsläget chans att därefter på egen hand bilda majoritetsregering. Då återstår att regera i minoritet, som under de två senaste mandatperioderna, och samarbeta över blockgränsen.
Det vill inget av blocken. Riksdagen riskerar ett dödläge. Otaliga är därför förslagen på hur regeringsbildningen ska gå till och riksdagsarbetet bedrivas.
De rödgröna vill bara arbeta med varandra och mot SD, vilket de ohemult bett Liberalerna och Centerpartiet ansluta till – utan att ge några skäl varför de ska lämna sin naturliga hemvist i Alliansen.
Moderaternas strategi är mer samtal och samarbete i riksdagens femton utskott. ”Om regeringen vill kunna få stöd för sin politik i riksdagens kammare måste man på vägen dit försäkra sig om att det finns ett stöd, och det handlar om att ta kontakter på ett tidigt stadium, involvera riksdagspartier och se till att man bygger majoriteter,” förklarar gruppledaren Tobias Billström (Di, 10/8).
Liksom flera tidigare utspel från partiet, finns hos Billström spår av ambitionen att bilda en moderat enpartiregering. Med en tydlig reformagenda, stark uppslutning från Alliansen och ett rödgrönt block som aktivt måste motsätta sig M med hjälp av SD, finns fog för tanken.
M:s strategi betyder dock att SD, precis som S, V och MP, kan fungera som parlamentariskt underlag. Det hotar i sin tur allianssamarbetet, inom vilket hela politiska karriärer byggts på att aldrig arbeta med SD. För att regera landet framöver krävs inte bara skickligt politiskt hantverk. Nästa regering måste få till en parlamentarisk abrovink.
En sådan stavas, enligt Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg (SR den 10 augusti), Annie Lööf (C). Om hon föreslår sig själv som statsminister, får M svårt att neka sin kollega att bilda regering med mindre än att de omfamnar S eller SD. Och säger de rödgröna nej, har de tillsammans med SD avvisat ett hållbart mittenalternativ.
En regering överlever så länge en riksdagsmajoritet inte aktivt motsätter sig den. Det kallas för negativ parlamentarism. I Lööfs negativa centerpartism finns ett statsministeralternativ som tillräckligt många SD-motståndare tolererar, men det löser bara den komplicerade och kortsiktiga frågan om regeringsbildningen.
Reformbehoven, framförallt vad gäller skatter och bostäder, är pockande. Där har blocken diametralt olika svar. De knutarna löses inte upp av en regering som bildats enkom på motstånd. En regering ska inte bara tolereras av kammaren, den ska främst regera.
