Sverigedemokraterna bör bemötas bättre

Ledare Artikeln publicerades

Tiden för pinsamma markeringar är förbi.

En vän hörde av sig efter en kritisk ledare jag skrivit om Sverigedemokraterna. Han tyckte inte att jag var riktigt hederlig i min beskrivning av partiet. ”Du brukar säga att man ska bemöta sin meningsmotståndares bästa argument, men här var det ju mest farhågor.”

Han har en poäng. Jag bedömer inte Sverigedemokraterna som ett parti bland andra, därtill är de alldeles för nya och oprövade. Jag tycker inte heller att man ska blunda för skillnaden mellan den retorik och de förväntningar som finns i partiets stödgrupper, och riksdagsgruppens polerade fasad. De politiska företrädarnas rasism och klavertramp kartläggs löpande på sajten ”Inte rasist men ...”.

Ofta kommer man inte längre i en kort opinionstext.

Samtidigt finns det mycket jag ogillar med hur Sverigedemokraterna bemöts. Som när LO:s ordförande, socialdemokraten Karl-Petter Thorwaldsson, vägrade att delta i en tv-panel eftersom Sverigedemokraternas Paula Bieler också medverkade.

Jag skäms å hans vägnar.

Det finns genomtänkta, hedervärda och erfarna personer med saker att berätta i alla partier – också i Sverigedemokraterna. Paula Bieler är en av dem.

Jag tycker att hon har fel i de flesta frågor hon driver: tiggeriförbud, ökad byråkratisk överprövning som inskränker aborträtten, och den migrationspolitik hon är partiets talesperson för – bland annat en så inskränkt asylrätt att de få som får stanna bara får göra det tillfälligt och därför inte kan starta ett nytt liv här.

Men den som lyssnat på hur Sverigedemokraterna låtit historiskt eller jämför med andra företrädare kan ändå notera att Bieler har ett annat tonläge. Hon återkommer inte ständigt till att fördöma muslimer, som Jimmie Åkesson, hon delar sällan artiklar från partiet närstående alternativmedier, och är därtill ofta optimistisk och konstruktiv. Detta och hennes judiska rötter gör henne till ett hatobjekt för nazister.

En annan är Jonas Andersson, en Skelleftebo som jobbar med ensamkommande flyktingar. Han har varit debattör i ett antal år och försökt uppmärksamma problem som uppstår när killar som är äldre än 18 år hamnar bland ungdomar, dock med en ständigt närvarande humanism och vägran att dra alla över en kam. Andersson har exempelvis lyft att det finns killar som kommer att klara sig bra i Sverige tack vare den gymnasieamnesti som han är emot. Två tankar i huvudet.

Till valet i höst står han på Sverigedemokraternas riksdagslista. Det gör honom inte mindre värd att lyssna på. Tvärtom har jag noterat hur han våndats över exempelvis Jimmie Åkessons utspel om angiverilagar.

Sverigedemokraterna fick i valet 2014 nästan 13 procent av rösterna, mycket talar för att de får ännu fler röster i höstens val. Jag tillhör dem som är direkt rädd för den utveckling det medför – deras nationalistiska agenda inskränker friheter, isolerar Sverige och drar de andra partierna i sin riktning.

Men Sverigedemokraterna är ett stort parti. Det rymmer företrädare och väljare som är mycket bättre än det parti de företräder och valt. Hur ska de kunna vinnas över av någon som vägrar prata med dem?