Sverige är inte ett hot mot liberalismen

“Jag är stolt över att vara svensk. Jag är stolt över vår nation. Jag har varit yrkesmilitär i tolv år, och jag har både tränat och utbildat och varit chef för en infanteribataljon med syfte att försvara vår nation med vapen i hand. Men jag är livrädd för nationalismen som politisk rörelse”, sa Liberalernas partiledare Jan Björklund under sitt Almedalstal. L är inte ensamt om att ta strid mot nationalismen. På debatt- och kultursidor har nationalismen debatterats flitigt under de senaste veckorna.

För ett liberalt parti är det självklart att försöka hindra politiska krafter som vill säga upp Sveriges medlemskap i EU och som anser att Nato är ett hot snarare än en självklar samarbetsform. SD:s samhällssyn skiljer sig från liberala idéer om ett pluralistiskt samhälle. Att SD säger sig inspireras av 68-rörelsens “marsch genom institutionerna” är ett hot värt att ta på allvar.

Men en attack mot populismen och dess syn på nationen får inte bli en attack på nationen som idé. Trots att begreppet fått en negativ klang - i dag används ofta ordet som en synonym till främlingsfientlighet - kan nationalismen användas i ett frigörande syfte. Frihetsrörelserna i de forna kolonierna var nationalistiska och bedrev en kamp för att bli självständiga från kolonialmakterna. Kampen mot Sovjetockupationen i Östeuropa var till stor del nationalistisk.

Samtidigt kan nationalism användas för att förtrycka - eller till och med ha ihjäl - minoriteter och grupper som inte passar in i en auktoritär syn på nationen. Liberala partier måste alltid ta strid mot varje tendens till sådana idéer. Men det betyder inte att man måste se varje maktförskjutning från Sverige till EU som en seger för liberalismen.

“Dagens centraleuropeiska nationalism har kokat ner till etnicism, påeldad av demografiska farhågor och oro över Europas förändrade roll i världen”, skriver statsvetaren Ivan Kratsev i en krönika i The Guardian. Han menar att liberalers avståndstagande mot allt vad nationalism heter har pressat moderata nationalister till det illiberala lägret. Det är dessutom stor skillnad på kommunismen, som gick i graven för 30 år sedan, och nationalism. Den förra ideologin är ett radikalt politiskt experiment. Den senare är grunden för alla demokratiska samhällen, menar Kratsev.

Han har en poäng. Anser man att Sveriges riksdag har legitimitet att stifta lagar som gäller inom Sveriges gränser måste man erkänna att nationalstaten är legitim. Känslan av samhörighet är politiskt relevant. Om man inte anser att det finns en särskild gemenskap mellan landets invånare blir det svårt att förespråka omfattande ekonomisk omfördelning mellan grupper.

Populistiska nationalistpartier växer så det knakar. Att försöka förhindra utvecklingen är en uppgift liberala partier måste ta på allvar. Ett sätt måste vara att erbjuda en öppen och tolerant form av samhällsgemenskap i kontrast till populisternas trångsynthet.