Svenskarnas lugna reaktion retar knäpp- högern

Ledare

Sorgen efter attacken i Stockholm är djup för att våldet slog åt så många håll. Mot våra barn, gäster, mot vår upplevda trygghet. Men sorgen är inte bottenlös, det finns slutsatser att dra och tröst att få, nu när vi tittar mot framtidens vardag.

För mig kopplar jag till Ronnebygatan i Karlskrona för 30 år sedan.

Vi stod vid Stadshotellet, min syster och jag. Runt om oss hade hela Ronnebygatan stannat, måndag den 3 mars 1986.

En dam kom gående, i tankarna någon annanstans. Hon tittade förundrad på alla allvarliga som stannat upp. Så kom hon på det, den tysta minuten för Olof Palme, hon saktade in stegen. Alla stod stilla.

Det kom nya trauman; flygolyckor, Estonia, World Trade Center, tsunamin och Breivik.

Olyckor, terror och naturkatastrofer är svarta milstolpar i det kollektiva minnets färdväg - men inte de enda. Världen har inte blivit sämre.

1986 hade mindre än hälften av världens människor tillgång till friskt vatten, idag 90 procent. Fattigdomen har minskat snabbare än FN:s målsättning, vi lever längre. Vi har aldrig haft så få döda i krig, i trafiken, i spädbarnsjukdomar.

Fördelen med att vara i övre medelåldern är perspektiv och sammanhang. Ett ihärdigt snöfall, ett kursfall på börsen, en terrorattack är inte slutet på historien. Världen förändras i små steg, i delar till det bättre.

Varje flygtur vi tar idag är krångligare men tryggare efter attackerna mot World Trade Center. Richard Nixons terrorbombningar av Hanoi i Vietnam julen 1972 fick en värld att resa sig i protest.

På samma plats, utanför Stadshotellet, tog jag en bild av demonstrationståget karlskronaborna genomförde. Palmes fördömande blev tv-historia, 2,7 miljoner svenskar skrev på en manifestation.

Alltså, verkligen skrev på. Det fanns ingen digital ruta att klicka i. En tredjedel av Sveriges hela befolkning, inklusive varje partiledare i Riksdagen, tog sig fram till ett papper och skrev på med penna.

Det vi kan se av gemensamma trauman, är de konsekvenser som de får i våra samhällen och moral.

Vad kan vi då göra med den förfärliga dagen 7 april 2017?

Vi kan se att vi klarade oss, min syster och jag. 7 april var jag i grannkvarteret när lastbilsattacken inträffade, hon på själva platsen minuter före.

Den gemensamma berättelsen i Stockholm är att många var så nära. Det ger ödmjukhet inför försynen och ingen förlamande skräck. Inte heller förblindande hat. Vi såg många hjältar i räddningsarbetet.

Hatgrupper fick ut mycket lite. Svenskarnas lugna reaktion retar knäpphögern som önskat mera muslimhat, attackens resultat retar elaka islamister som önskat fler döda.

Det finns en misstänkt som erkänt och är vid liv, vilket förändrar hela polisutredningen. Det ger en unik inblick i en förvirrad människas tankevärld och kanske den politiska miljön, svarta nätverk och mördarnas logistik.

Det kanske kan göra nästa attack svårare att utföra och lättare att rannsaka.

Fakta

Pelle Thörnberg

... är fristående kolumnist med rötter i Karlskrona.

Visa mer...