Mattias Svensson: Svenskarna hade det aldrig för roligt

Själv fick jag ett intresse för svenskars ambivalenta inställning till nöjen, njutningsämnen och att roa sig. Jag är inte jättebevandrad i andra språk, men bland de jag känner till har jag aldrig stött på uttrycket ”så roligt ska vi inte ha det”.

I Sverige hade vi nöjesskatt! Snacka om lagom och balanserat: ”Du kan få ha roligt, men då måste det svida i plånboken.” Från 1919 till 1963 beskattades nöjen efter hur kul de var – både av stat och kommun för att verkligen se till att det inte blev för roligt. De varietéer som överlevt moralpaniker över lättklädda danserskor och satir över myndighetspersoner (som var olagligt kring förra sekelskiftet) samt indragna alkoholrättigheter, beskattades exempelvis dubbelt så högt som teatern.

När teatern omdefinierades från nöje till kultur så slapp de nöjesskatt. Till slut var det bara revyerna som fortfarande beskattades, vilket drabbade kuplettsångaren Karl Gerhard.

Den maktkritiske liberalen Gerhard såg dock till att hämnas. Först överklagade han till regeringsrätten, fick revystycket omklassat till teater och undgick därmed skatt. Därefter drev han med nöjesskatten i den klassisk sången ”Vitsippor små” där rimmen är utbytta mot förskönande omskrivningar:

Av staden beskattades min musikal

Två träd som revy, de helt enkel best..

…ämde att det var ett roligt program,

ty skratta är nämligen båd’ synd och…

… opassande, nå, jag klagade hos

regeringens rätt, där de rynka’ sin…

… panna, och fråga’ om jag deras smak

betvivla’, jag svara: -Äh, kyss mig där…

Vitsippor små…

Skatterna har dock gett ett och annat skratt – i alla fall för den som roas av andras olycka. Många har fascinerats av de hialösa kreationer som 1970- och 1980-talens dansband var iklädda. För att scenkostymerna skulle gå att dra av i deklarationen krävde nämligen Riksskatteverket en ”fantasikostym” som inte gick att använda till vardags. Resten är historia. Som få andra artefakter vittnar dansbandskostymerna om den skräck som marginalskatter på inte sällan 80-90 procent kunde injaga i en befolkning, och vad människor varit beredda att genomlida för att slippa dem.

Det kan vi skratta åt i dag, tack vare skattereform och jobbskatteavdrag.

Att andan lever kvar fick jag belägg för när jag häromåret ringde upp en handläggare på dåvarande Folkhälsoinstitutet. Jag gjorde ett reportage om att rökförbudet på krogar och restauranger blev rätt uppskattat, bland annat för att vi fick betydligt fler uteserveringar där folk ändå kunde kombinera alkohol och cigaretter. När jag frågade handläggaren om uteserveringarna var det uppenbart att hon inte var lika nöjd. ”Där sitter fortfarande folk och har trevligt”, sade hon olycksbådande. I hennes värld var det inte någonting positivt.