Svenska politiker är usla på gerrymandering

Ledare Artikeln publicerades
Salamander.
Foto:

I en bra demokrati används inte makten för att tillskansa sig mer makt. När kartan för landets landsting ritas om, vem kommer gynnas och vem kommer missgynnas?

För oss politiknördar var den största nyheten i förra veckan att Sveriges 21 landsting ska minskas ner till sex regioner, om den rödgröna regeringen får som den vill. Kartan över dessa nya gränser släpptes under onsdagen.

Regionfrågan är för politiken vad städning är för inredningen. Alla förstår att det är viktigt, men det är också öronbedövande tråkigt. Vem vill debattera administrativa indelningar när man kan slänga upp ett rykande hett avsnitt av House of Cards på datorn i stället?

Den svenska debatten är dessutom osedvanligt saklig, och har nästan helt fokuserat på vilka effekter de nya regionerna kan få på demokratin, sjukvården, arbetsmarknaden, med mera. I många andra länder hade möjligheten att rita om kartan i stället setts som en inbjudan att försöka gynna det egna partiet.

I USA finns det till och med ett ord för detta, gerrymandering (efter Guvernören Elbridge Gerry som ritade en valkrets som såg ut som en salamander). Taktiken bygger oftast på att samla så många av motståndarens väljare som möjligt i en enda valkrets, eller region. Då vinner de stort där, men man har själv möjlighet att vinna med små majoriteter överallt annars.

I den etablerade pressen har ingen diskuterat regionfrågan utifrån vilken sida som gynnas, men på sociala medier har vissa hävdat att de rödgröna försöker stärka sin ställning. Så hur väl har de lyckats med sin gerrymandering? Det har jag undersökt.

Metoden är enkel. Först har jag tittat på resultaten i landstingsvalen 2010 och 2014. Sen har jag tagit den föreslagna regionindelningen och undersökt hur valen hade slutat om denna hade gällt. Resultatet kan ses i följande två grafer:

Som ni kan se på bilderna är resultatet nedslående för de rödgröna. I det jämna valet 2010 hade alliansen gått från att vara störst i en tredjedel av landstingen till att dominera två tredjedelar av regionerna. 2014 är påverkan mindre, men alliansen ökar likväl från en tiondel av landstingen till en sjättedel av regionerna. De rödgröna minskar från egen majoritet i hälften av landstingen till i en tredjedel av regionerna.

Varför blir det så? Som jag nämnde innan är gerrymanderingens enklaste knep att bunta samman motståndarnas väljare i en och samma region. Socialdemokraterna gör tvärtom och skapar en egen super-sosse-region. Den kallas Stornorrland och består av Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland.

Vi svenskar är helt enkelt usla på gerrymandering, eller så lever vi i ett så förtrollat land att det politiska innehållet faktiskt väger tyngre än partitaktiken. Traditionen med breda uppgörelser gör att det är svårt, nästan omöjligt, att tvinga igenom förslag som gynnar den egna sidan. Detta är något att värna.

När konflikterna inom politiken inte längre handlar om vilka beslut som fattas, utan hur dem fattas, är demokratin på ett sluttande plan. Vi ser det i exempelvis Ungern eller Polen.

Den svenska tilliten (ibland naiviteten) är en tillgång att värna.

PS: Det finns naturligtvis många olika sätt att mäta effekterna av storregionerna. Här kommer ett annat.

Jag har jämfört valresultaten 2010 och 2014, först för dagens landsting och sedan för de hypotetiska storregionerna. De landsting/regioner där de rödgröna blivit störst båda åren kallar jag vänsterfästen, de där alliansen blivit störst kallar jag högerfästen. De där majoriteten skiftat kallar jag konkurrensutsatta. Då ser man följande utveckling:

Alliansvinster:

Gotland går från att vara ett stabilt vänsterfäste till att tillhöra högerfästet Stockholm.

Blekinge, Kalmar, Värmland och Östergötland går från att vara vänsterfästen till att tillhöra konkurrensutsatta storregioner.

Rödgröna vinster:

Uppsala går från att vara konkurrensutsatt till att bli ett vänsterfäste.

Halland går från ett högerfäste till att bli konkurrensutsatt.