Niklas Wiklund: Svenska politiker tryckte på snooze-knappen alltför länge
I tretton år stod Gotland utan ett permanent militärt försvar eftersom våra politiker vid den tiden föreföll vara övertygade om att den eviga freden var här för att stanna. Men man gick uppenbart vilse i bedömningen av hur Ryssland skulle utvecklas, och efter åratal av intensiv försvarsdebatt huruvida det skulle finnas en permanent militära närvaro på Gotland så segrade till slut förnuftet.
Totalförsvarets forskningsinstitut presenterade i veckan en rapport som påvisar hur snabbt det har gått från politiskt beslut om att återupprätta en permanent militär närvaro, till dess att förbanden var på plats. Gotlands nya regemente lanseras som ett gott exempel. Mycket bra, men faktum är att det tog över tio år att komma fram till detta beslut. Tio år sedan de första tydliga signalerna kom från Ryssland att den eviga freden inte alls var här för att stanna. Redan då borde varningsklockorna ha ringt.
2008 anfaller Ryssland Georgien. Året efter övar man med kärnvapen mot Polen i samband med övningen Zapad. 2011 lanserar Vladimir Putin ett enormt militärt upprustningsprogram till en kostnad av motsvarande 5 000 miljarder kronor. I samband med påskfirandet 2013 övade Ryssland kärnvapenanfall mot mål i Sverige och några månader senare gick Ryssland in med militär trupp och annekterade Krim från Ukraina. Trots ovanstående mycket oroväckande utveckling, vilket bara är ett axplock av alla händelser som indikerade ett försämrat omvärldsläge, så tryckte de svenska politikerna på snooze-knappen. Efter annekteringen av Krim eskalerade förvisso försvarsdebatten, men inga konkreta åtgärder vidtogs för att öka vår egen säkerhet.
I debatten diskuterades det givetvis huruvida Gotland borde ha en permanent militär närvaro, men dåvarande försvarsminister Karin Enström (M) menade att det inte behövdes. ”Man försvarar inte Gotland med kaserner och betong” och hävdade också att Sverige skulle ha goda möjligheter att i tid föra över förband till ön om det skulle behövas.
Men ett regeringsskifte ändrade på den bilden, och i samband med försvarsbeslutet 2015 stod det klart att Gotland åter igen skulle få en permanent militär närvaro. Men dåvarande ÖB Sverker Göranson avrådde politikerna från att lägga resurser på Gotland eftersom han förespråkade ett rörligt försvarskoncept, ett ställningstagande som var, minst sagt, kontroversiellt. Men efter att Micael Bydén tillträdde som ÖB har linjen rörande förband på Gotland varit tydlig. Bydén konstaterade att det räcker att ta fram en karta och titta så förstår man varför det behövs förband på Gotland, en ö mitt i Östersjön och en friktionsyta mellan Ryssland och väst.
När Gotlands regemente nu är på plats igen så har det också skapats förutsättningar för Försvarsmakten att fortsätta växa på ön, vilket kommer att vara helt nödvändigt.
En lärdom som framtida politiker nu förhoppningsvis har lärt sig är att man inte kan avveckla och lägga ner det militära försvaret i den extrema omfattning som gjordes 2000 och 2004. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) konstaterade i samband med invigningen av regementet i måndags att man måste vara ärlig och säga att man gick för långt när man avvecklade den militära närvaron på Gotland. Sådan politisk insikt är viktig för framtiden.
