Stefan Löfven gör allt för att behålla makten

Ledare Artikeln publicerades
Stefan Löfven uppträder som vore han kommentator och åskådare snarare än högste ansvarig för landets styre.
Foto:Erik Simander/TT
Stefan Löfven uppträder som vore han kommentator och åskådare snarare än högste ansvarig för landets styre.

Statsministern försöker flytta fokus från att Sverige genomgår en nationell säkerhetskris och regeringen en förtroendekris.

Redan Vilhelm Moberg var inne på tankegången att socialdemokratin drivs av två idéer: att ta makten och behålla den. Stefan Löfvens regeringsombildning var en manöver helt i denna anda.

Den jujutsukunnige statsministern försöker parera oppositionens attack genom att vända dess styrka emot dem. Två av tre misstrodda ministrar får gå, medan Löfven väljer att ta strid om försvarsminister Peter Hultqvist, som får sitta kvar. Alliansens triss i skandaliserade ministrar är reducerat till sitt svagaste kort. Som maktspel är det inte oävet.

Men det är ett spel som Stefan Löfven nu ägnar sig åt, både narrspel och fulspel.

    Den som tror att statsminister Stefan Löfven passivt tillmötesgått två ministrars egen önskan om att entledigas tror rimligen också på tomten, på ufo-landningar, på att jorden är platt och på att Sverige år 2020 kommer att ha Europas lägsta arbetslöshet.

    Under presskonferensen upprepade Löfven en mening om "de fem borgerliga partierna" – där alltså Sverigedemokraterna räknas till de borgerliga trots att partiet med sin invandringsfientlighet, sin lättsinniga ekonomiska löftespolitik, sin tveksamma inställning till rättsstaten och till Ryssland står långt från den borgerliga värdegemenskapen. Den retoriken tror Stefan Löfven inte på själv. Då skulle han självklart inte kunna sitta kvar som regeringschef, eftersom det skulle betyda en borgerlig majoritet i Sveriges riksdag. En majoritet som tyvärr inte finns. Narrspel och fulspel, som sagt.

    Allt för att flytta fokus från att Sverige genomgår en nationell säkerhetskris och regeringen en förtroendekris efter allvarliga lagbrott i Transportstyrelsen och en underlåtelse från regeringen att agera och informera.

    Försvarsminister Peter Hultqvist har sin del i detta. Han har underlåtit att informera sin statsminister under återkommande möten i regeringens inre säkerhetspolitiska råd om att känsliga uppgifter som rörde rikets säkerhet varit på drift. Han har likaså underlåtit att informera oppositionen i Sveriges riksdag och därmed svenska folket. Det är denna underlåtelse som förverkat förtroendet för Hultqvist hos oppositionen. Statsministern borde ha dragit samma slutsats.

    Istället framhärdar Stefan Löfven med en märklig poserande passivitet, som vore han kommentator och åskådare snarare än högste ansvarig för landets styre. Han talar abstrakt om att nu se över hur informationen om Transportstyrelsens haveri har hanterats i regeringskansliet och av respektive minister. Men varför har han inte redan frågat dem och värderat deras svar?

    Det ansvaret har Stefan Löfven i stället lämnat åt riksdagen. Alliansen har tagit det ansvaret med sin misstroendeförklaring mot de ministrar som brustit anmärkningsvärt i omdöme och kompetens.

    Regeringens brist på agerande och information tyder på att för Stefan Löfven går makt före rätt. Det är en klassisk socialdemokratisk idé, som också behöver utmanas. Men tid och plats för det är inte den kommande misstroendeförklaringen mot enskilda ministrar, inte heller höstens KU-förhör om haveriet på Transportstyrelsen, utan valet nästa år.

    Väljarna förtjänar ett trovärdigt regeringsalternativ, med en annan statsministerkandidat än Stefan Löfven.