Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Naturhänsyn utan människohänsyn

Drabbade skogsägare intill Södra Flymens naturreservat borde kompenseras när myndigheter låtit naturreservatet bli en barnkammare för granbarkborren. Och en ursäkt vore också på sin plats.
Publicerad 6 augusti 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Blekinge Läns Tidnings politiska linje. Tidningens politiska etikett är oberoende liberal.
Skogsägare som har mark intill  Södra Flymens naturreservat.
Skogsägare som har mark intill Södra Flymens naturreservat.

I förra veckan vandrade jag runt på ett nyavverkat hygge några mil nordost om Karlskrona. Jag var på skogsägaren Per-Ola Strågegård släktgård. I sällskapet ingår också ett tiotal andra markägare i trakten. Vad de alla har gemensamt är att de äger mark i anslutning direkt intill eller nära intill Södra Flymens naturreservat. Ett naturreservat om 50 hektar som, enligt vad som framgår av reservatsbeslutet från 2005, bildades i strid med markägarens vilja.

Vi kommer fram till hyggets kant, där också skotaren står parkerad. Därborta lite längre fram finns orsaken till uppståndelsen. På andra sidan ett stycke ungskog ser man naturreservatet. En ridå av gamla granar som dött till följd av angrepp från granbarkborre står som en vaktstyrka längs fastighetsgränsen. På bilder, tagna uppifrån, ser man hur omfattande skadeangreppen är.

Annons

En i sällskapet säger: ”Det är helt befängt att staten inte kan leva som den lär.”

Vad han, Rikard Andreasson från LRF, syftar på är att skogsägare som låter en viss mängd barkborreskadade träd i skogen stå kvar kan få vite, utdelat av Skogsstyrelsen, emot sig. Anledningen till det är att granbarkborren, som lägger sina ägg under granbarken, inte ska sprida sig. Men samma lagar gäller inte för skog i naturreservat.

Det är typiskt och känns igen från fler sammanhang. Medan staten stiftar än den ena lagen efter den andra som skötsamma medborgare väntas följa till punkt och pricka sköter inte staten sin del av samhällskontraktet.

Markägarna har, hitintills utan framgång enligt dem själva, varit i kontakt med myndigheter för att få dem att agera. För granbarkborrarna spelar fastighetsgränser, reservatsbildningar och skillnader mellan produktions- och naturskog ingen roll. När de svärmar flyger de med vinden åt alla möjliga håll och söker nya friska granar att angripa. Reservatet har, av de många döda träden att döma, blivit en gynnsam, statligt sanktionerad, barnkammare för granbarkborrarna varifrån de sedan kunnat sprida sig till intilliggande produktionsskog. Det är i alla fall markägarnas samstämmiga teori, som låter högst trovärdig. Naturhänsyn har fått gå före människohänsyn.

Värden för besöket, nämnda Per-Ola Strågegård, uppskattar att han förlorar cirka en halv miljon kronor på den avverkning som han nu har varit tvungen att genomföra. Barkborreskadat virke ger inte alls lika mycket betalt som friskt virke.

De drabbade vill ha ersättning från staten för de ekonomiska förlusterna till följd av att granbarkborrarna har kunnat växa sig starka i naturreservatet och ge sig på deras skog. Det borde de självklart få.

Blir det ännu ett exempel i raden på fall där enskilda markägare tvingas till komplicerade juridiska processer gentemot staten för att hävda sin rätt till ekonomisk kompensation? Man hoppas inte det utan att staten snabbt och skyndsamt går dem till mötes. Det är statens fel att deras skog angripits och måste avverkas. Då måste också staten ta sitt ansvar och kompensera. En ursäkt borde väl också vara på sin plats.

Anders GustafssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons